Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
VISSTE NI ATT det, på några få månader när, höll på att bli så att Alexander Dubcek (som 1968 kom att symbolisera den ?socialism med ett mänskligt ansikte? som Sovjetunionen krossade genom att invadera Tjeckoslovakien), blev amerikan i stället för tjeckoslovak?<BR> ? Jag avlades av ett par slovakiska socialistiska drömmare som råkade ha utvandrat till Chicago, konstaterade Dubcek senare.<BR>Hans far, Stefan Dubcek, utvandrade 1910 från det av den dåvarande österrikisk-ungerska dubbelmonarkin styrda Slovakien till Chicago i USA. Där träffade han 1918 den, till skillnad mot honom, hängivna slovakiska kommunisten Pavlina som han gifte sig och snart fick en son tillsammans med.<BR>1921 hade de bägge två uppfyllts av besvikelse för USA och återvände till Tjecko-slovakien, där några månader senare deras andre son Alexander föddes.<BR>Han hade dock många släktingar kvar i USA, även om han inte hade någon kontakt med dem förrän mot slutet av sitt liv ? då de efter kommunismens fall började skriva brev till honom.<BR>Jag hade i vilket fall som helst inte någon som helst aning om detta faktum. Men det är sånt som man tillägnar sig om man läser Mark Kurlanskys bok 1968 ? De gränslösa drömmarnas år (Ordfront, översättning av Frederik Sjögren).<BR><BR>DEN HÄR BOKEN har, i mitt tycke, blivit lite onödigt gnälligt bemött här i landet. De som har skrivit om den har tyckt att perspektivet hos Kurlansky har varit alltför ensidigt amerikanskt, men då har de uppenbarligen inte hittat fram till (alternativt hoppat över) de mycket fylliga avsnitten om Mexico, Tjeckoslovakien, Polen och det som då fortfarande hette Västtyskland (och, herregud, Kurlansky är ju faktiskt amerikan!)<BR>Jag tycker att jag fick reda på mycket som jag inte tidigare kände till under läsningen av Kurlanskys bok. 1968 var ett oerhört turbulent år och onekligen har det skrivits böcker om det även tidigare, men Kurlansky (som tidigare har skrivit formliga sträckläsare om ämnen som torsk och salt) använder sig av ett slags helhetsperspektiv och går igenom året på ett kronologiskt sätt som gör det fascinerande att läsa hans skildring.<BR>14.589 amerikanska soldater dog i Vietnam under det här året. 1968 var faktiskt det enskilda året med största antal amerikanska förluster, innan USA 1973 slutligen drog sig ur det eländiga Vietnam-kriget.<BR>Och Kurlansky beskriver med initierad entusiasm den amerikanska presidentvalskampanjen det här året, där Robert F. Kennedy hann skjutas till döds innan han fick chansen att (eventuellt) nomineras som den demokratiske kandidaten mot republikanernas Richard Nixon (som vann valet).<BR>Den sittande presidenten, demokraten Lyndon B. Johnson, avböjde att bli nominerad och lämnade därmed fältet fritt för medtävlare som Kennedy, vicepresidenten Hubert Humphrey och ?fredskandidaten? Eugene McCarthy, som var en mera än vällovligt virrig man som egentligen aldrig hade en chans.<BR>Till sist nominerades Humphrey. Och gick förlorarens öde till mötes.<BR>Hela det här skeendet beskrivs väldigt medryckande. Visst förekommer det även i många andra böcker, men det är värdefullt att få det samlat på det här viset.<BR>Och minns ni var ni befann er vid budet om den svarte medborgarrättskämpen Martin Luther Kings död, på en hotellbalkong i Memphis den 4 april 1968, då han sköts ihjäl av den förrymde vite straffången James Earl Ray?<BR><BR>JAG VAR BARA 14 år då. Men jag minns att jag fick reda på Kings död när jag befann mig på en för mig mycket ovanlig plats ? Skogsvallens idrottsplats i Luleå.<BR>Jag medverkade/hade tvingats dit vid en allmän idrottsdag. Säkert gjorde jag dock närmast ingenting alls (jag brukade göra det när det handlade om idrottsdagar) och var helt säkert inte någon större prydnad för Östra skolan som jag då var sysselsatt med att, så oskadad som möjligt, ta mig igenom.<BR>Men där var jag i alla fall. När budet kom om dr Kings död. Mark Kurlansky skippar hjälteglorian kring King och nämner bland annat de återkommande otrohetsaffärer som han var invecklad i.<BR>Kings död utlöste våldsamheter i de svarta stadsdelarna i 120 amerikanska städer, från 40 av dem rapporterades det om upplopp.<BR>Chicagos beryktade borgmästare Richard J. Daley utfärdade en order om att ?skjuta för att döda?.<BR>Några månader senare höll demokraterna sitt partikonvent i Chicago, då även våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polisen ägde rum. Polisen spöade helt enkelt upp demonstranterna med sina batonger, men tack vare medverkande radikala observatörer som Abbie Hoffman, Tom Hayden, Jerry Rubin och poeten Allen Ginsberg blev de brutala metoderna allmänt välkända.<BR><BR>DET HAR SKRIVITS böcker om enskilda år (bland annat har jag en om 1898) tidigare, men Mark Kurlanskys om 1968 håller mera än väl måttet som en informativ och dynamisk sådan. Läs den gärna.<BR>Och så bara en liten notering angående Ingvar Oldsbergs offentligt uppmärksammade uppträdande i, låt oss säga mera än för tillfället lämpligt echaufferat tillstånd, så är det åtminstone för oss inom massmedia verksamma inte direkt någon hemlighet hur det har förhållit sig med honom på den punkten.<BR>Incidenterna har varit, för att uttrycka det milt, frekventa.<BR>Katten Malin har nyligen lämnat en löpnings-period bakom sig och är nu sitt vanliga fridfulla jag igen. Det tackar man för.<BR>Och till nästa gång: Lev Väl.<BR>Samt stark rekommendation av Jan Lumholdts kommande intervjubok med den härligt frispråkiga skådespelarlegenden Harriet Andersson (Alfabeta). Storartat roande läsning!<BR>
