Krönika: Det lär ska bli bättre
Sommarkrönika med Rolf Nilsén som tycker till om väder, Flakasand och hyllningsplattor.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vädermässigt, alltså. Om man bor här i Luleåområdet.
Bortåt helgen, eller så. Det får man hoppas att det stämmer. Verkligen och till 100 procent.
För till helgen är det ju det stora evenemanget för oss som gillar avspänd rock & blues & soul & country (mest av de två förstnämnda kategorierna - i alla fall lite grann av de två sistnämnda).
Nämligen: FLAKASANDS ROCK & BLUESFESTIVAL!
Och, som Flakasands-direktören själv, Ulf Sandström i Övermorjärv, brukar säga så "har det ju alltid varit bra väder när vi har haft våran festival, så det blir det säkert i år också" så vi litar på att det blir just det i år också.
Förra året missade jag det här, när förre Rolling Stones-gitarristen Mick Taylor var där, men annars har jag nog prickat in de allra flesta åren på Flakasand (själva festivalen äger förresten inte rum riktigt där Flakasand ligger, men Woodstock-festivalen ägde ju inte heller rum exakt där Woodstock ligger i staten New York - man ska alltså inte vara så värst noga) och minns bara ett år när det regnade, det året när bland annat Dr. Feelgood var där (det funkade då också).
Här har varit bluesmän som T-Model Ford och andra rågarvade gubbar från Mississippis hill county; svenska giganter som "Totta" Näslund ("det här är en av de vackraste platser jag har sett och spelat på" sa han - utan omsvep), Roffe Wikström, Mats Ronander, Sky High och så vidare.
I år kommer Jon Paris; en gitarrist som lirat både med det tatuerade benranglet Johnny Winter och den jovialiske mästaren B.B. King, och spelar i tandem med Clas Yngström från Sky High. Gruppen Ramblin? Minds är hornförstärkta med Horny Minds, Little Jennie and The Blue Beans spelar sexig blues från Umeå och Too Cool For Coffee gör detsamma, men från Luleå.
Det här kommer säkert att bli hur kul som helst och vädret blir nog bara jätteschysst också - det bara vet jag!
Och till de som ännu inte har upptäckt Flakasand - gör det nu till helgen då! Åk till Morjärv, ta sedan till höger och följ skyltarna och svängarna genom skogen och voilá - you are there!. Sedan är det bara att äta, dricka, lyssna och umgås.
Medan det nu är lite tråkigt väderi början av veckan så kan jag rekommendera lite lyssning av musik på cd i stället. Följande fyra är högst njutbara:
1: Mama - Don?t Let Your Babies Grow Up To Be Cowboys Hank Lennart and the Sentimental Cowboys (Moonshine Music - 4 hästar)
Hank Lennart är alias skådespelaren Lennart Jähkel som här begår sin debut som countrysångare. En bunt standars som han fixar med verklig känsla. Samt några originallåtar, som också de glider fram på ett snyggt sätt. Ibland kan väl sången ligga på karaokenivå men oftast handlar det om skrovlig passion - som i Jerry Reeds Guitar Man, Johnny Cashs A Boy Named Sue och Merle Haggards Workin? Man Blues. Och i Nino Röhlckes och Kristina Lugns Månkarbo och i Hank Lennarts egna försvenskning av A Little Bit More, som har blivit till den melankoliskt bitande Timrå tisdag och en betraktelse över gamle hockeyhjälten "Lill-Strimma" Svedberg, så talar vi klockrent. Hela tiden. Hank Lennart and The Sentimental Cowboys spelar för övrigt på Krokodiltorget på Pite dansaroch ler, sent på torsdagskvällen. Då kommer åtminstone jag att vara där - ni också?
2: Fortsättning följer... Lasse Tennander (Gazell - 4 hästar)
Ännu en mogen man som man kan lita obetingat på. Tennander tar numera gott om tid på sig mellan skivorna men åstadkommer mycket smakfulla delikatesser i stället för några hastverk. Här har han översatt Nick Lowes What?s So Funny ?bout Peace, Love and Understanding till (Vad är det för fel på) Frihet, fred och kärlek, Bobby Rydells fina gamla Sway till Rör vid mig, Wolf Biermanns Ermutigung har blivit till Uppmuntran och man glömmer nästan bort Fred Åkerströms eviga tolkning av Tom Paxtons I Give You the Morning, när man hör Tennanders Jag ger dig min morgon. En lyhörd, ärlig och varmt fantastisk platta.
3: Underground, vol 1 Anders F. Rönnblom (F- Records - 4 hästar)
Anders F. Rönnblom är - tyvärr - fortfarande en välbevarad hemlighet för de allra flesta. Efter karriärsammanfattningsurladdningen med en 20-cd stark box häromåret fortsätter han nu med att fiska upp överblivna godbitar ur arkiven. Den här inledande samlingen har "renoverat paradis" som undertitel och eftersom den heter "vol 1" så måste det ju betyda att den följs av (förhoppningsvis många) flera. Peter R. Ericsson på uttrycksfull gitarr och en drömsk blandning av country och rock, med ständigt lika litterära texter. Bäst: Håll in din häst Sophie, Vildhonung , En örn över South Dakota och Thank You Buffalo Springfield. Ingen har låttitlar som Anders F!
4: Anchored? In Love - A Tribute To June Carter Cash (Dualtone - 4 hästar)
En mycket värdig men ändå skönt lättsam hyllningsplatta till June Carter, avliden några månader före maken Johnny Cash för några år sedan. June Carter hörde till countryaristokratin genom sitt medlemskap i Carter Family och i hennes ungdom svärmade Hank Williams för henne. Här handlar det om känslor i gungning när Loretta Lynn sjunger Wildwood Flower och Billy Bob Thornton och The Peasall Sisters samsas om The Road To Kaintuck. Och så Billy Joe Shaver med den enorma Kneeling Drunkars Plea. Någonstans i himlen nickar June och Johnny.
Som sagt var: till helgen blir det bättre. Det vet världens bästa kissekatt, the one and only Malin, också.
Och äventyret fortsätter. Just det ja.