Som kulturskribent borde jag ha något revolutionerande nytt att säga om den nyligen utbrutna och även avslutade debatten om kulturmannen. Denna märkliga blandning av antropologi, sociologi och en dos biologi. Men allt finns redan utlagd och sammanfattat på nätet och ifall kulturmannen existerar verkar han vara en variant på gamla temat ”härskande skitstövel”. Som sådan kan han tåla sina smällar. Åsa Beckman iakttar honom med jämna mellanrum, han finns bland dem som Jan Myrdal kallade ”gängse galleriet”.
En hel skuggvärld ligger bakom diskussionen, jag talar om ”identiteten”. Vi lever i identiteternas tidsålder, då ska det låta sådär, en ny typlära ska slås in, lika ensidig som Kretschmers, ni minns kanske gymnasielektionernas underliga prat om leptosomer, pykniker och atleter. Den korkade vetenskapen, typen styr medvetandet, fria viljan är slav under identiteten. Identiteten är debattens tvångstanke.
Jag är inte den jag skriver, utan någonting annat, en makt- och könsidentitet, ibland en etnisk variant. Mina ord speglar inte mina åsikter utan mitt egentliga jag, min oföränderliga ni-vet-vad. Kulturmannens, kvinnans, den överordnade, den underordnade, den svarte, den vite. Så formuleras debattens koder. Men sedan årtionden har jag åsikten att längst inne i identiteten sitter en idiot som strider mot allt jag ser som fritt och allmänt mänskligt.
Någon som egentligen tror sig veta sitt sanna jag, i värsta fall en rasistisk abnormitet, i bästa fall en liten akademisk missuppfattning, ofta nog en dagspolitisk tillfällighet. Jag har tappat intresset för den gnomen. Om jag kritiserar kulturministern är det inte automatisk rasism. Precis som Åsa Linderborg konstaterat: med det resonemanget mördar man det offentliga samtalet.
Lyckan vore om all identitet löstes upp och försvann, som morgondimmorna. Då är ingen jude eller grek, inte vit medelålders man, inte sidoordnad kvinna, inte förtryckt minoritet, same eller rom. Ingen behöver ens säga ”innerst inne är jag en arbetargrabb i maktens korridorer”. Förnuftets människa kan sättas istället, formulerande krav, drivande politik, krävande rättvisa.
Visst skulle det bli ledsamt tyst i brist på debatter och ömsesidiga missuppfattningar. De kulturella slagsmålen har ju i vår tid ersatt de politiska, underskatta aldrig underhållningsvärdet.
Men djupast i människan finns gåtan dold. Ingen människa är därför lyckligare än den som slutat leta efter sin identitet och istället ägnar sig åt gåtan och dess formuleringar.