Krönika: En sultan i fårakläder

Att man skulle leta upp sådant som man sedan länge förkastat som det sämsta av det sämsta och sådant som man har hört så många gånger i så fel sammanhang att man mår dåligt vid blotta tanken. Jag skulle leta upp all den musiken och sedan lyssna och bejaka den. Dels bara för att jag tror att det är nyttigt att utsätta sig för det som är jobbigt, att man på något sätt kommer längre då. Det kändes genialiskt i mitt huvud. Jag började intressera mig för mainstream och klassisk rock. Jag lyssnade på äckligt producerade och våldsamt daterade hits, jag lyssnade på smöriga Love Songs-ballader, jag lyssnade på sådant som egentligen är otillåtet att lyssna på ifall man då och då vikarierar som nöjesredaktör. Jag lyssnade på Phil Collins och Sting. Ett tag tänkte jag starta en klubb som skulle heta Best of rock. Jag började leta efter fragment av genialitet och övertygade mig själv att älska det äckliga. Allt kan ha varit ett exempel på min dåliga humor, men jag tror att det var mer än så. I ärlighetens namn ägnade jag mig åt verklig uppskattning, att hävda någonting annat skulle vara lögn och förbannad dikt. Jag gillade känslan det gav mig. Och jag började också gilla känslan av att erkänna för sig själv och för andra att man lyssnade på dålig musik. Det hela utvecklades till något slags signum som jag bar med mig. Men det som börjat som en tanke blev allt starkare och efter ett tag började jag må illa. Det var inte längre bara Springsteen, det var fan-i-mig Olsen Brothers. Åtminstone kändes det som det. Och samtidigt hade mitt intresse för ny fräsch musik i det närmsta blåsts bort. Jag inledde seriösa funderingar på varför man alls lyssnar på musik. Och tyckte jag alls om musik överhuvudtaget eller var det bara en grej som jag körde med bara för att, liksom. För en månad sedan spelade jag skivor tillsammans med två vänner på en punkklubb i Umeå. Efter att kvällens andra och sista punkband hade spelat sin sista låt var det min tur att välja skiva. Jag satte på Sultans of Swing med Dire Straits. Så fort det inledande virvelslaget och Mark Knopflers första ackord ljöd ut i lokalen var det som om någonting hände. Helt plötsligt stortrivdes alla som nyss bara stod och skavde. Det var som att jag hade hjälpt dem att hitta hem. Folk kom fram till mig, applåderade och höjde mig och mitt skivspel till skyarna. Och även om det inte var första gången jag spelade den låten på lokal så var det först då som jag förstod att jag hade lyckats. Jag hade lärt mig att hitta guldkorn även i dynga. Det var inte dyngan i sig jag gillade, det var Sultans of swing och Creedence, det var inte Crash Test Dummies. Samtidigt, just utanför klubblokalen, gick en herre förbi. Han var uppskattningsvis 45 år gammal, lätt tillfyllnad på whisky och propert klädd. Han var nog på väg hem när han hörde någonting inifrån värmen, det var någonting bekant som fick honom att stanna till. "Trevligt ställe", tänkte mannen samtidigt som han betalade inträdet och hängde av sig sin rock i garderoben. Men sedan tog låten slut. Efter ett tag kom han fram till DJ-båset och frågade om vi kunde spela någon bra musik igen, som vi gjorde nyss. Gärna nåt med Creedence. Och självklart hade jag med mig Creedence men jag vägrade spela dem utan envisades i stället med typ New Order. Fråga mig inte varför, för jag ville ju, egentligen. Ibland tänker jag att vi alla kommer att sluta där, som rocknostalgiker. Ibland tänker jag att de kanske har helt rätt; det kanske är den bästa musiken som någonsin gjorts. Musik blir kanske aldrig bättre än den var på 1950-, 1960- och 1970-talen. Jag är nog redan där, och antingen är jag helt rätt eller helt fel ute. Men det är inte som att jag bryr mig om vilket.

Krönika: En sultan i fårakläder

Att lyssna på musik är som livet, som en resa. För ungefär ett år sedan hände någonting. Jag fick en idé, eller vad man ska kalla det, att man på något vis skulle vända på den personliga musikevolutionen och gå bakåt.

Att lyssna på musik är som livet, som en resa.
För ungefär ett år sedan hände någonting. Jag fick en idé, eller vad man ska kalla det, att man på något vis skulle vända på den personliga musikevolutionen och gå bakåt.