Rösten följer mig ut pÄ gatan, orden, smÀrtan, skönheten i musiken. Möjligen var han faktiskt bÀttre Àn Dylan.
Om en mÄnad kan filmen fÄ en Oscar - svenske Malik Bendjellouls fantastiska dokumentÀr om jakten pÄ den försvunne Sixto Rodriguez (Searching for Sugarman.)
Ni har vÀl hört storyn:
Han spÄddes en Dylan-liknande karriÀr, men floppade totalt i USA och försvann i glömska. En av de fÄ sÄlda skivorna letade sig till Kapstaden, dÀr han vÀxte till en legend, större Àn Rolling Stones och Elvis - utan att han hade en aning. Och de miljontals fansen i Sydafrika trodde att han var död.
Vad ingen kan förklara Àr varför Rodriguez floppade sÄ i USA.
Jo, kanske en tanke: att det var det mexikanska namnet. Rodriguez. Inte gÄngbart just dÄ.
Eller var det bara otur? Slumpen?
Bland allt som hörs, finns det alltid nÄgot som inte lyckas nÄ fram.
Den bÀsta bok jag lÀste förra Äret var Ensam i Berlin av en tysk författare, Hans Fallada, som varit död sedan 1947. Sextio Är efter att boken kom ut översattes den till engelska och blev en förbluffande bestseller. Den handlar om nÄgra tyskars tafatta motstÄnd och vardagen i ett vanligt hus i Berlin under nazismen, över 600 sidor av myllrande liv.
Hur Àr det möjligt, att nÄgot som Àr sÄ bra kan försvinna, glömmas bort?
En annan av mina favoritböcker utspelar sig ocksÄ i Berlin. Lost Europeans heter den i original, pÄ svenska Ett rum i Berlin. Jag fick mitt exemplar av författaren Emanuel Litvinoff i London pÄ 1980-talet. Historien Àr hisnande, jag har inte lÀst den nÄgon annanstans. Den handlar om de judar som ÄtervÀnde för att leva i Berlin efter kriget, i en stad dÀr var fjÀrde, femte mÀnniska de möter Àr nÄgon som nyss ville döda dem. En av karaktÀrerna skrev kabaréer före kriget och skulle kunna vara en överlevande frÄn FarvÀl till Berlin, Christopher Isherwoods skildring av förkrigstidens Berlin som blev filmen Cabaret.
Jag slÄs av hur den ena boken blev ikonisk, och den andra glömd. Varför? Ett efternamn kanske, att Isherwood var lÀttare att ta till sig Àn Litvinoff, som Dylan i förhÄllande till Rodriguez? Eller för att vi hellre ville lÀsa hur det var före Förintelsen, Àn efterÄt? Slump, otur?
Kanske hade det varit annorlunda om filmen hade blivit gjord.
FilmrÀttigheterna till Lost Europeans var sÄlda. Dirk Bogarde skulle spela huvudrollen och manuset skrivas av en Wolf Mankowitz. Jag söker pÄ hans namn, vad gjorde han i stÀllet?
Aha!
Han sammanförde sin vÀn, producenten Broccoli, med en annan producent, Salzman - de som kom att göra Bond-filmerna tillsammans! SjÀlv skrev Mankowitz manus till den första, Agent 007 - med rÀtt att döda (men krÀvde sedan att fÄ sitt namn struket ur eftertexterna, rÀdd att dess uselhet skulle förstöra hans rykte. Han lÀr ha Ängrat sig efterÄt.)
Och jag fortsÀtter undra: var finns det ohörda i dag? Det olÀsta, det som för hastigt försvinner? Som vÀljs bort för att historien inte passar in just nu, eller aldrig upptÀcks. Av slump, otur eller helt enkelt bara för att ett namn klingar fel.