Jag hade många olika "kompisar" när jag växte upp, en av dem var faktiskt tidningen VI. Inte för att jag själv valt att prenumerera. Det gjorde min mamma. Men när åldern för Bamse, Fantomen och Kamratposten passerats var det faktiskt tidningen VI som väckte mitt intresse för det berättande reportaget och fördjupade personporträtt.
Jag minns fortfarande tidningens temanummer om islam, likväl som ett personporträtt av en då mycket ung och levande Mare Kandre. Det var så subtilt skrivet att man som läsare kunde känna Mare Kandres skrivkramp vid köksbordet rent fysiskt. Det ger mig rysningar än i dag eftersom det redan där fanns en föraning om hennes vidare livsöde.
Och så ville givetvis jag också kunna skriva.
Jag klippte ut. Sparade välskrivna reportage likväl som matrecept. För visst, när jag flyttat hemifrån blev jag själv prenumerant under en kort tid.
I veckan kom deras jubileumsnummer ut. Tidningen VI firar 100 år och tar oss läsare på en historisk exposé likväl som en titt i kristallkulan på det sekel som kommer, bland annat med FN:s andreman Jan Eliasson, etikforskaren Ann Heberlein och nobelpristagaren Kenzaburo Oe.
Och det är i denna historiska backspegel jag inser hur mycket denna tidning faktiskt betytt, både i stort och smått.
Det handlar inte bara om de välgjorda utrikesreportagen eller tidningens kärlekshistoria med författare. Det handlar lika mycket om vardagen.
Jag minns exempelvis ett temanummer om flätor - då hade jag långt hår - och lärde mig att göra mina första fiskbensflätor efter flitigt övande. Min första tröja och mina första vantar stickade jag med recept från tidningen.
Och visst, ett matrecept på indisk kokospotatis återkommer, om än sällan, på vardagsmenyn.
Egentligen vill jag nog bara säga grattis. Det är nämligen ganska kul med "kompisar" av denna sort som har förmågan att överleva umgänge över tid. Även om vi långt ifrån träffas lika ofta som under min uppväxt.