Krönika: Grattis till Neil

Och det tycker jag att han är väl värd. Trots att hans vid det här laget omkring fyrtioåriga karriär med svårighet kan beskrivas som något annat än tämligen vinglig, så finns det mycket starka inslag av musikaliska visioner i den också. Och hur man än väljer att betrakta Neil Young så är han en av rockmusikens mycket stora frontfigurer och märkesmän, arbetande inom huvudsakligen tre separata musikaliska fåror: akustiska soloballader, vemodig country-rock och bullrande gitarrbaserad rock´n roll. Inom vilken av dessa fåror som han är allra bäst ? det väljer man naturligtvis själv. Tidigare i år drabbades Neil Young av en aneurysm i hjärnan och det var ytterst nära att han avled till följd av den. Dock fixade ett snabbt operativt ingrepp denna konfontation med döden för Youngs skull och i en intervju med Bud Scoppa, i senaste numret av den engelska musiktidskriften Uncut, väljer Young att referera till incidenten i fråga som att ?Gud ville inte ha mig riktigt ännu?. Neil Young har varit medlem i legendariska grupper som Buffalo Springfield och Crosby, Stills, Nash & Young, även om hans många friktionsfyllda konflikter med främst Stephen Stills i den senare konstellationen ofta resulterade i att Young endera avbröt turnéer eller på andra sätt distanserade sig från sina kolleger. Neil Young är ? och har alltid varit ? en benhård individualist. Gruppen Crazy Horse, som han av och till har samarbetat med på olika plattor och turnéer sedan slutet av 60-talet, har alltid stått honom nära och Young påverkades väldigt hårt när dess gitarrist Danny Whitten avled av en överdos i början av 70-talet. Fast det har ju heller aldrig varit någon större hemlighet att Neil Young själv också levt ett liv i extrem närhet av alleganda droger, under ett antal decennier. När han slarvade sig igenom en version av sången Helpless, på The Bands avskedskonsert The Last Waltz, så anlände han ut på scenen med ett stort stycke kokain hängande från sin ena näsborre. Konserten filmades av regissören Martin Scorsese och Youngs utseende blev tvunget att retuscheras, till en extra kostnad av åtskilliga tusentals dollar. Och enligt hans biograf Jimmy McDonough, i den mycket läsbara biografin Shakey, var Youngs favoritdrog åtminstone tidigare denna:  ? Honung och hasch, tillagat i en stekpanna. Iakttagande sin ålder tar han det dock numera betydligt lugnare. Även om han förmodligen åtminstone då och då delar en eller annan broderlig mariuana-joint, med gamle kompoisen countrysångaren Willie Nelson. Just country är för övrigt en av Neil Youngs beständiga musikaliska kärlekar. Senaste plattan, Prairie Wind, är den tredje delen av hans vemodiga utforskning av det området där de två tidigare plattorna heter Harvest och Harvest Moon. I mångt och mycket har Neil Young, trots att han är kanadensare, alltid framstått som en representant för det gamla galna Amerika. Ungefär som hans kompisar i The Band ? Robbie Robertson, Levon Helm, med flera, också gjorde det. Vill man utforska Neil Young ordentligt så bör man också anslå rikligt med tid till plattor som Tonight´s the Night, Zuma, Time Fades Away, Rust Never Sleeps (där han blev en ikon för unga punkbeundrare genom att dedicera Out of the Blue till Johnny Rotten och Sex Pistols), Hawks and Doves, American Stars and Bars samt oundvikliga klassiker som Everybody Knows This Is Nowhere, After the Goldrush och On the Beach. Han har väldigt ofta förvirrat sina många fans (som när han helt oväntat släppte den elektroniska plattan Rust eller plötsligt återfanns sjungande och spelande rockabilly, på Everybody´s Rockin´) men Neil Young är trots det en värdig hjälte som på ett stilfullt sätt nu tar sig in i sitt sjätte levnadsdecennium. Alltså: kepslyftning och grattis till honom, som en gång också gjorde låten Southern Man som gruppen Lynyrd Skynyrd svarade på genom att spela in Sweet Home Alabama. Och när jag skriver detta kommer meddelandet om att gruppen Led Zeppelin tilldelats Polar-priset, på en miljon kronor. Det kan jag också sympatisera med, eftersom den primalvrålande sångaren Robert Plant, gitarristen Jimmy Page och basisten John Paul Jones tillhör dem som lade grundfundamentet till ilsken hårdrock så som vi känner till den. Trummisen John ?Bonzo? Bonham var ju också med. Men i gammal god hårdrockstil stupade han redan 1980, efter att ha försökt hälla i sig fyrtio vodkagroggar. Led Zeppelin skrev in sig i rockhistorien genom ett antal album som hette som gruppnamnet, plus siffrorna II, III, med låtar som Whole Lotta Love, Communication Breakdown, Kashmir, Black Dog, Misty Mountain Hop och ? Stairway To Heaven. Så nu får kungen skaka hand med Plant och Page och Jones och det kan ju vara kul för honom. Men Polar-priset skulle lika väl ha kunnat delas ut till Jerry Lee Lewis, Chuck Berry, Willie Nelson eller Neil Young. Också. Men kanske ? nästa gång...? Och katten Malin spinner och spinner och spinner och... Samt har suttit och tittat på den snö som kanske inte finns kvar på marken nu längre. Till nästa gång: Lev väl.

Krönika: Grattis till Neil

Forever Young.Kan man kanske inte riktigt säga om den kanadensiske rocksångaren Neil Young, som kommande lördag kan gratuleras på 60-årsdagen.

Forever Young.
Kan man kanske inte riktigt säga om den kanadensiske rocksångaren Neil Young, som kommande lördag kan gratuleras på 60-årsdagen.