Det Àr lustigt hur saker och ting kan betyda helt olika beroende pÄ sammanhang. Som nÀr ThÄström pÄ sin Skebokvarnsv. 209 sjunger "ingen sjunger blues som Jeffrey Lee" och menar det rÀtt sÄ bokstavligt, det vill sÀga, att den numera avlidne Gun Club-sÄngaren hade en unik röst och ett unikt uttryck. Han menar inte nödvÀndigtvis att ingen sjunger blues bÀttre Àn Jeffrey Lee Pierce (Àven om det Àr lÀtt att förmoda det vara just ThÄströms Äsikt i frÄgan).
HÀromsistens spelade Wilko Johnson pÄ Kulturens hus. Jag tillhör dem som sÄg honom pÄ Valsberget i PiteÄ redan 1985. Jag var inte sÀrskilt gammal dÄ, 16, men var ÀndÄ fast övertygad om att det mÄste finnas mer Àn pubrock i vÀrlden att lyssna pÄ. Jag visste sÄklart som den nörd jag var och Àr att Wilko Johnson spelat gitarr
i Dr Feelgood, en av pubrockens stora förgrundsgestalter och en av anledningarna till att den engelska punken föddes (som en motreaktion till bland annat denna genre) och lÀt som den lÀt (som pubrockens oÀkta barn: lite argare, men i grund och botten likadant).
Jag hörde flera gÄnger folk som sa att ingen spelar gitarr som Wilko Johnson. Och eftersom det var hans kvÀll sÄ var det underförstÄtt att det betydde att ingen var bÀttre. Ja, alltsÄ, jag vet inte vad jag ska sÀga om det. Jag vill ju inte förringa Johnsons gitarrspel och Ànnu mindre hans utspel, han Àr en uppenbarelse live.
Den som nÄgonsin sett The Clash live eller, som i mitt fall, videoupptagningar frÄn deras tidiga spelningar borde kolla in Wilko Johnson: han glider argt och hyperintensivt omkring över scenen med maniskt uppspÀrrade ögon. Precis som salig Joe Strummer brukade göra.
Vad jag dessutom hörde sÀgas under kvÀllen var att "ingen spelar bas som Norman Watt-Roy". Men plötsligt hade betydelsen förskjutits nÄgot. För det var inte alls lika sÀkert menat som ett vördnadsfullt uttryck för denne mans unicitet. Ofta följdes nÀmligen detta pÄstÄende av höjda ögonbryn som betydde: "Som tur Àr." Och jag höll med. Maken till irriterande musiker har jag sÀllan skÄdat eller hört.
Det faktum att Johnson snittat pÄ 200 spelningar om Äret sedan mitten av 1960-talet och fortfarande besitter denna remarkabla energi, alldeles oavsett om den Àr medfödd eller pÄhejad av kemiska hjÀlpmedel, Àr sjukt beundransvÀrt. Men i övrigt. Suck. Den hÀr deppiga slentrianmÀssiga bluesen med texter om unga tjejer och sega shufflekomp som bara pÄgÄr och pÄgÄr tills man blir tokig. Och mÄste hitta pÄ nÄgot eget.
Som punkarna i London gjorde en gÄng i tiden, med den skillnaden att de slÀngde ut tvÄ av ackorden i bluesvÀndorna och spelade ett (krautrock) i stÀllet, eller fyra (pop). Men samtidigt sÄ tog man vad man hade, litegrann. Det vill sÀga man spelade pÄ smÄ stÀllen, pubar, med allt vad det innebar: en hÀcklande och konfrontativ publik som ville se nÄgot de var vana vid att se.
Punken var vÀldigt social och synlig pÄ sÄ sÀtt. Man sÄg ut pÄ ett visst sÀtt och fick sÄledes lÀra sig springa vÀldigt fort, eller att slÄss, man hade inte riktigt tid att vara musikaliskt superinnovativ och lÀt sÄledes ungefÀr som den musik hÀcklarna skrek efter, Àven om ingen av parterna riktigt begrep det.
Och för att Äterknyta: ingen sjöng verkligen som Jeffrey Lee Pierce: en överviktig, missbrukande, blonderad vit man med gÀll röst. Och med en begÄvning helt utöver det vanliga. Han var unik, om Àn pÄ ett helt annat sÀtt Àn Wilko Johnson.
Blues kan betyda sÄ mycket, det var vÀl dit jag ville komma med det hÀr egentligen. Den Wilko Johnson representerar Àr i mitt tycke den allra trÄkigaste bluesen (fastÀn han alltsÄ, paradoxalt nog, Àr dess allra frÀmste representant), Àven om den antagligen Àr den mest spridda.
Musik som cementerar förestÀllningar om hur saker och ting ska vara snarare Àn att ifrÄgasÀtta status quo, nÀr punken och senare Jeffrey Lee Pierce vÀl kom tÀnkte man att man skulle slippa det dÀr. Att ingen verkligen skulle spela blues som pÄ Stadspuben i LuleÄ lÀngre. Men ett drygt decennium senare stÄr man dÀr med en kall och lyssnar pÄ bluestolvor igen, och har pÄ det hela taget rÀtt trevligt. Det Àr förstÄs smÄstadsmÀnniskan prerogativ litegrann, att man (som punkarna en gÄng i tiden) tager vad man haver: det Àr ju inte sÄ att det samtidigt pÄ en annan scen i staden stÄr nÄgon och förnyar eller nÄt, exorciserar sina demoner, liksom. Men ÀndÄ. Man borde skÀmmas.