När jag var i Kina sist på turné höll jag på att bli påkörd flera gånger. Inte för att trafiken är värre än i Bangkok, Los Angeles eller på Balis galna vi-kör-på-fel-sida-om-vägen-oavsett-vilken-som-är-rätt-vägar, men för att ljudet av trafiken ibland hade eliminerats.
I ett Kina som expanderar industriellt händer det mycket. När man sitter fast i myllrande trafikköer i de mindre städerna som till exempel Tianjin, ("bara 13 miljoner invånare", som artistansvarige på stans rockklubb sa) och ser ut över stan, så kan man riktigt känna växtvärken i de hundra våningar höga skyskraporna som håller på att byggas tätt intill varandra. Mitt ekologiska hjärta gråter för all energi skyskrapans ena gavel helt i blinkande neonlampor måste förbruka. Samma hjärta hisnar över all utveckling som i neonljusets hastighet rusar härmande mot det slags samhälle vi har i väst och som världens klimatsmarta ifrågasätter allt mer.
Men vem är jag att döma? frågar jag mig när jag för sjunde gången samma vecka checkar in på ett flyg för att åka till nästa stad, nästa klubb, nästa gig. Flygningen inrikes tar hela tre timmar och jag har lärt mig att välja den vegetariska, lite mindre läskiga matboxen.
En sen natt i Shanghai är jag ensam på väg till hotellet efter ett gig med efterföljande barhäng. Killarna i bandet har gått på jakt efter en kinesisk upplaga av flottig Max-burgare.
Hotellet ligger på en lugn bakgata. Gatan vilar halvt i mörker. Det är stilla och tyst. En liten kiosk lyser upp med sina omysiga lysrör. Jag går in och köper snacks, sedan är det bara att snett korsa gatan till hotellet.
Halvvägs över gatan krockar min värld med någon annans. Det tutar ilsket, jag stöts till av något hårt och tappar påsen och mig själv i backen. Omtumlad återfår jag balansen, men fattar inte vad som hänt. Jag snurrar hastigt runt och ser en liten moppes röda baklyktor försvinna på den annars tysta gatan. Eller rättare sagt: ännu tysta gatan. Jag undrar förvirrat i min kvällströtta hjärna om jag är med i en stumfilm, för jag hör inte ett ljud från moppen. Bara ett svagt vinande om man spänner öronen så hårt ett par öron kan spännas. Elmoped. Förstås.
I vissa miljömässiga avseenden verkar Kina vara före väst. Många cyklar. Och med många i Kina, så är det betydligt fler än de cyklande studenterna på Porsön. De cyklar ensamma, med någon på packisen eller med hela familjen inklusive en soffa på ett litet släp.
Senare i veckan lägger jag märke till de små skyltarna vid handfaten: "Slå av kranen - tänk på miljön". Eller på kaféerna vid servetthållaren: "Spara på träden!" Till sista giget hoppar vi över koldioxidsmaskinerna och åker tåg. Glöm Norrlandstågen hos Sveriges opunktligaste bolag med tågvagnar från före kriget. Här snackar vi snabbtåg som går 330 km/h på räls som byggts tiotals meter över marken. Tips: åk inte baklänges! Speciellt inte om du ätit kaninmage dagen innan.
Och så elmopparna. Överallt far de tyst fram. Tänk om hela världens bullrande trafik kunde vina lika tyst. Då skulle det vara svårt för de skvallriga bynissarna i glesbygden att hålla koll på vems bil det nu var som körde förbi och vart i fridens namn den hade så bråttom. Nu hyllar mitt hjärta tystnaden med en lika tyst jojk inombords.