Krönika: Jag ska finna kärleken på Stureplan

Det är något som besvärar mig när det kommer till Stureplan. Nämligen att jag egentligen aldrig riktigt lyckats pricka in den där känslan av att få leverera en upplevelse baserad på grym dansmusik till "mina" klubbesökare. Det brukar ju gå. I alla andra städer, när jag ser att folk får gå hem och vara uppfyllda av kärlek, men just kring Stureplan så har jag i princip aldrig känt att jag kunnat leverera det där. Jag funderar på om en bidragande orsak kan var att jag vet så lite om just Stureplan? Jag googlade nyss och fann mycket förvirrande information: "Stureplan är en livsstil" jadda, jadda, jag fattar noll. Alltså är Stureplan bara torget? Eller är det bara Spy bar? Eller inkluderar det även affärerna som ligger i närheten? Min sökning visade dessutom att torget fått en egen hemsida. Det var som fasen. Tänkte att Sergelstorg kanske också kunde få en egen sida. Där kunde man ha en topp 5 lista. Hetaste pundarna, kanske snyggast just nu: Hans 59 år, uteliggare, nertill: skor, soptippen vid mosebacke. Mössan upphittad förra veckan. Vad jag menar är att jag hellre läser om Hans än att hänga på stureplan.se och bli påtvingad en djupgående artikel om A-teens Saras nya gucciväska. En upphittad mössa kan jag åtminstone relatera till. För er som varken är insatta i Stureplans uteliv eller livnär er som klubbarrangör så ska jag ta och göra en sammanfattande redogörelse nedan. En natt kom jag nämligen till klubben typ två minuter innan jag skulle börja spela skivor. Jag hade stressat hela dagen för att hinna med alla förberedelser, med andan i halsen bad jag trevligt till vakterna att de skulle släppa in mig så jag kunde gå på scenen. Men väl i entrén blev det tvärstopp, de ville inte alls öppna några dörrar för mig. De granskade mig från topp till tå. Jag hade på mig en stor orange mössa och en gigantisk jacka, Hallå, jag är ju från norrbotten, varför ska jag göra mig till bara för att jag ska till min egen klubb och jobba? Någon förklaring fanns inte att tillgå och då är svaret givet - jag var inte tillräckligt snygg. Medan jag stod och väntade på räddning så kom Annika Duckmark in som på en räls. Jomenvisst, inga problem. Det är okej, jag förstår, det är ju faktiskt otroligt creddigt att vara programledare för Keno. Själv fick jag kalla ut min kollega som fick intyga att jag jobbade med klubben. Motvilligt öppnade de sen dörren. För en vanlig klubbbesökare börjar utekvällen på Stureplan på ett liknande sätt. Räkna med att även du blir utstirrad av vakterna. Om du inte anses vara snygg nog och inte är kompis med en kändis (programledarna på ordjakten räknas) så slutar din kväll abrupt redan här. Mest troligt. Om du dock lyckas komma in så kanske du har turen att träffa stureplansprofilerna, de kom fram till mig förra veckan och sa att om jag inte var tillmötesgående så skulle de trycka in en flaska i min anal. De är ju ändå kändisar så lite smickrad blev man ju allt. Då klubben stänger har tjugotalet besökare tagit så mycket kokain att de tror att de befinner sig på en bakgata i New York och börjar yra om att de behöver mer och fler preparat, gärna något som kan bedöva en häst. Morgonen efter den fashionabla utekvällen vaknar du av att gommen är igenskrymplad av all citrus du sörplade i dig då du med krökt rygg sträckte dig mot baren och viskade: "ehh ge mig den billigaste drinken, tack". "Ok, gin och tonic, det blir 260 kronor tack".

Krönika: Jag ska finna kärleken på Stureplan

Lina Öhman är 23 år och uppvuxen på Björksskatan i Luleå. Numera bor hon i Göteborg och driver skivbolaget Glory records, deejayar och driver klubbar i städer som Stockholm, Göteborg, Malmö och Köpenhamn. I Norrbottens-Kurien skriver hon om populärkultur och uteliv.