Eric Saade-viruset har spridit sig in i hörselgångar och luftvägar på mina två döttrar. Vad var det som hände? Vad tusan ska jag ta mig till? Hur kom detta trams till deras kännedom? Med en mor och en far som nästan uteslutande lyssnar på metal kan jag inte annat än kalla detta otyg för en musikalisk skymf! Vad är det jag uppfostrar? Små personer som inte har vett att uppskatta riktig musik?
Jag minns svunna tider när treåringens favoritlåt var Aces High med Iron Maiden. Då sprattlade hon med armar och ben och såg nästan ut att lyfta från marken av pur lycka. Nu för tiden är det svettiga maktkamper vad gäller musiken. Ibland köper de små liven mitt val, som till exempel förra månaden när jag snöade in rejält på Deicides nya platta To Hell With God. Det funkade. Men efter det fick jag så klart kompromissa och låta töserna lyssna på den där obeskrivligt förtretliga gröna godisgummibjörnen på repeat. Ni småbarnsföräldrar vet precis vilken jag menar. En grön animerad björn som studsar omkring och "sjunger" med sin fruktansvärda autotuneröst. Jag hatar autotune! Det finns en regel jag inte kommer att tulla på: i bilen spelas uteslutande det jag vill höra!
Jag som är en varannan-vecka-mamma besitter en "lyx" som få småbarnsföräldrar kan unna sig, eller väljer att inte unna sig. Dock måste jag på mina barnlösa veckor påminna mig om att det faktiskt är en lyx, en ynnest. Gör jag inte det saknar jag dem så mycket att hjärtat nästan börjar blöda. Jag har friheten att helt och hållet ägna mig åt mig själv och mina intressen. Det gör att jag kan drälla omkring på festivaler och spelningar lite då och då. Men jag lever sannerligen i två världar. Ena kvällen står jag klädd i min fräna jeansväst med den nästintill obligatoriska Slayer-backpatchen och skakar hår till något eminent och brutalt mangelband. Nästa dag åker jag och hämtar ungarna på dagis, steker fiskpinnar och avslutar kvällen med Bolibompa. Jag vägrar att genomgå den där klassiska personlighetsförändringen som ofta sker när man blivit förälder. Tänk på det, mammor och pappor, glöm inte bort vilka ni är. Och glöm inte bort era egna intressen! Själv ska jag om en månad bila ner till Tyskland för att besöka Wacken, världens största metalfestival! Sug på den.
Med eller utan autotunebjörnar så verkar det i alla fall som att musikintresset gått i arv till min avkomma. Min tvååring brukar nöjt sitta i soffan och bläddra i mina Close Up-tidningar och nyfiket peka och undra vem det är på bilden. På ALLA bilder i tidningen. Och hon har ett otroligt skönt gung i kroppen när hon lyssnar på musik. Treåringen sitter gärna och plinkar på min gitarr och sjunger, men försäkrar mig ändå om att hon minsann ska spela trummor som sin pappa när hon blir stor. Mitt i allt Manboymörker finns det ändå fortfarande kvar hopp då treåringen sjunger med i Raubtiers dänga Achtung Panzer, hela refrängen. "Mamma, Päl är jättecool!" avslutar hon alltid med och syftar så klart på herr Hulkoff. Jo, han är cool. Det är inte Eric Saade.
Måhända är det Saade och gröna björnar som lockar döttrarnas öron nu, men jag utgår från att de i tonåren, ni vet under den stora- jakten-på-vem-fan-jag-är-fasen, kommer att ramla in på metal! Jajemän! Jag är så övertygad om detta att jag sover gott om nätterna.