Och han fortsÀtter:
DÀrför Àr det lite konstigt hur finjournalisterna alltid försökt göra den till nÄgot slags högre vetande, som en etikett pÄ vad "bra" smak skulle vara. à sikter om att Aqua skulle ha förÀndrat popmusiken pÄ 1990-talet slÀpps inte fram pÄ nöjessidornas tyckande. Kan du inte namnet pÄ minst tre av lÄtarna pÄ Glas Vegas senaste sÄ fÄr du inte gÀstblogga pÄ djungeltrumman. Vad det verkligen det hÀr vi drömde om nu nÀr alla skulle kunna bli kritiker (lÀs bloggare).
Det bÀsta som hÀnt popkulturen Àr de senaste Ärens utveckling av den nya musikbranschen och twitter. Samtidigt Àr det vÀl det sÀmsta. Skildringen av popkulturen har aldrig varit bajsnödigare Àn nu. Knappt nÄgon vÄgar ju tycka om nÄgot innan nÄgon annan har sagt att det Àr okej. Trots att det aldrig kommit mer nytt Àn nu. Innan P3 har tagit upp en lÄt pÄ spellistan sÄ recenserar DN inte den plattan. Innan Z-TV har lagt videon pÄ rotation sÄ tittar inte ens MTV pÄ den. Innan Discobelle har postat din remix sÄ spelar ingen dj den pÄ klubben. Samma soppa inom allt som har med populÀrkultur att göra. Damian Hirst borde dela upp de dÀr 605 miljoner kronorna han sÄlde sin diamantbeströdda döskalle för mellan de kritiker som hajpade upp honom frÄn början. Det borde kanske till och med bli lag pÄ det? En lag om att de som lyckas med sin konst, film eller musik borde bli Äterbetalningskyldiga till dem som uppmÀrksammade dem först. Pengar Àr det enda som kan tvinga dem som ansvarar för popkulturens skildring att vÄga att inte bara snegla över axeln.