Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
DAG ÄR det tisdagen den 24 maj och då säger vi ett stort och hjärtligt grattis på 64-årsdagen till musikerlegenden Bob Dylan ( i går var det den 23 maj och då kom det grattishälsningar ety jag hade den inte mindre stora äran att bli 51 år då).<br>Förutom Dylan noterar vi i dag födelsedag även för: Roseanne Cash (suggestivt sjungande dotter till Johnny), Gary Burghoff (han som spelade Radar i både filmen och TV-serien M.A.S.H. ), Priscilla Presley (änka efter Elvis), Thomas Chong (en gång ena halvan av det haschdoftande komikerparet Cheech & Chong), Lenny Kravitz (sångare) och Kristin Scott-Thomas (ultrasval brittisk skådespelerska). Förutom en viss 51-åring fyllde i går, den 23 maj, även Joan Collins (skådespelerska, bitchbekant från TV-serien Dynastin och en kort period gift med den svenske sångaren Peter ?Monia? Holm), Drew Carey (komiker), Jewel (sångerska) samt Anatolij Karpov (schackspelarlegend) olika former av år.<br>DET KANSKE OCKSÅ kan vara kul att meddelas att det i går var 71 år sedan som det beryktade paret Bonnie Parker och Clyde Barrow sköts till döds, efter att en medlem i deras gäng hade tjallat på dem och polisen sköt dem sönder och samman efter att ha lurat dem i en fälla.<br>Det var Parker och Barrow som förlänades ett slags retroaktiv hjältestatus, när de 1967 spelades av Faye Dunaway och Warren Beatty i Arthur Penns film Bonnie och Clyde.<br>Då blev detta, egentligen ganska miserabla och halvbonniga par närmast ett par stilikoner för 60-talet ? med coola accessoarer och försedda med kläder som blev ett slags kritstrecksrutigt gangstermode.<br>Bonnie och Clyde rånade banker och avlivade folk i mellanvästern, i början av den depression som lamslog Amerika och som gjorde veritabla folkhjältar inte bara av dem utan även av gangsters som Charles ?Pretty Boy? Floyd, John Dillinger och George ?Baby Face? Nelson.<br>Det här var inte några medlemmar av maffian eller av den organiserade brottsligheten. Nej, det var frågan om bondpojkar som hamnade i kriminalitet ofta på grund av olyckliga omständigheter. FBI organiserade stort upplagda jakter på dem, vilket egentligen inte var nödvändigt eftersom de av sensationspressen haussades upp som blodtörstiga brottslingar ? något som de dock inte var.<br>Bankerna hörde till storfinansen och krävde att FBI-chefen J. Edgar Hoover skulle statuera exempel. Alltså prioriterade denne bort intresset från betydligt farligare brottslingar och koncentrerade i stället sina resurser till dessa av landsbygdsbefolkningen ofta hyllade småhandlare.<br>Bonnie och Clyde Parker var en servitris som träffade den inte alltför begåvade och närmast smådebile Barrow sköts alltså ihjäl 1934. Senare samma år gick John Dillinger (vars sexuella organ länge påstods vara av en sådan imponerande dimension att det hade skurits bort från hans lik och förvarades på USA:s motsvarighet till ett Nationalmuseum ? The Smithsonian Institution i Washington, D. C. Långt senare har det dock meddelats att så inte var fallet) samma öde till mötes, utanför en biograf som han nyss hade lämnat efter att ha sett filmen En Manhattan-melodram med Clark Gable och Myrna Loy.<br>?Pretty Boy? Floyd avlivades (han var för övrigt inte någon ?Pretty Boy? alls utan försedd med ett ganska grovhugget ansikte) också och ävenså ?Baby Face? Nelson. Det förekom också en beryktad gangster som kallades för George ?Machine Gun? Kelly. Han greps och stoppades in i fängelse för ett kvartssekel framåt.<br>FÖR ATT NU inte särskilt börja tala om ?Ma? Barkers beryktade liga av mördare och rånare, bestående av denna groteskt underliga kvinna och hennes psykopatiska söner, som härjade i början av 30-talet.<br>En av medlemmarna i Barker-ligan, Alvin ?Creepy? Karpis, satt i fängelset fram till slutet av 50-talet och träffade där en yngling som hette Charles Manson, som han lärde att spela gitarr.<br>Manson skulle ett tiotal år senare bli den som inspirerade sin skara av fanatiskt devota beundrare att mörda regissören Roman Polanskis hustru Sharon Tate samt ytterligare ett antal personer.<br>Så kan det gå till inom kriminaliteten. <br>En man som inte längre är med oss är den amerikanske bluegrass-sångaren Jimmy Martin, som avlidit i en ålder av 78 år. Så vitt jag kan förstå är det då bara att använda sig av den gravsten, som Martin redan för många år sedan själv skrev in inskriptionen på.<br>Han litade inte på att det skulle bli rätt annars. Han var bitter på country-etablissemanget i Nashville, som undvek att erbjuda honom någon fast plats i showen Grand Ole Opry. Och var livrädd för att hans postuma status inte skulle iakttas, om någon annan än han själv skrev på gravstenen.<br>Därför fixade han det. I god tid före sin död.<br>Jimmy Martin var född i bergstrakterna i östra Tennessee och byggde sig sin första gitarr, av en tomlåda för cigarrer av märket Prince Albert, redan i femårsåldern.<br>I slutet av 40-talet lämnade han familjens grisfarm och sökte till Bill Monroes Bluegrass Boys. Sedan fortsatte karriären på ett någorlunda hyggligt sätt (han refererade till sig själv som ?The King of Bluegrass?) och i sina sånger lät han ständigt lika sorgset övergiven.<br>Och Jimmy Martins gravsten är alltså säkrad. Bra det.<br>Katten Malin avvaktar. Sommarens ankomst. Liksom vi alla andra. Också.<br>Och till nästa gång: Lev väl.<br>Samt rekommendationer av Robbie Fulks CD Georgia Hard (Yep Roc/Border) som är den bästa traditionella countryn nu. Humor och passion. Pröva den hämningslöst svängande Goodbye Cruel Girl, med snitsig gitarr av Redd Volkaert.
