Krönika: Nilsén i New York / 9 Ryssland i Brooklyn

Man kliver ombord i en vagn som hör till den tunnelbanelinje som heter D och efter en dryg timmes åktid från Manhattan så har man kommit fram till den nästan yttersta stadsdelen i Brooklyn. Den som heter Brighton Beach, som ofta kallas för Little Odessa och vars befolkning sedan omkring ett kvartssekel tillbaka domineras av exil-ryssar. Brighton Beach ligger intill Atlantkusten. Det finns en trätrottoar där, intill stranden, som är identisk med den som The Drifters sjöng om i början av 60-talet i hitlåten Under the Boardwalk. Och på den brukar gamla ryska babusjkor sitta i sina solstolar (oavsett om det är sol eller inte) och prata med varandra samt titta ut över vattnet där; någonstans långt, långt, långt borta, gamla Ryssland fortfarande finns kvar. Jag har fascinerats av Brighton Beach i stort sett sedan jag den första gången hörde talas om stället. Det kan kanske vara intressant att veta att Woody Allen faktiskt föddes här och så även dramatikern Neil Simon, som har skildrat sina tidiga erfarenheter härifrån i Brighton Beach Memoirs. Första gången jag var här var mot slutet av 1990-talet, i sällskap med Kurirens fotograf Thord Nilsson och DN:s dåvarande New York-korrespondent Ingvar Oja. Sedan har jag regelbundet återkommit här. Nu senast i samband med den resa som en patrull av mestadels mediaanknutna personer från Luleå genomförde i början av december förra året. Ingvar Oja hävdade att han hade erfarenhet från Brighton Beach och styrde oss mot en restaurang i närheten av boardwalken som bar namnet Café Volna.  ? Här är det bra, sa han. Här ska vi beställa sill! Men innan vi kunde göra det så gällde det att komma in. Dörren öppnades på glänt av en kvinna med blont vätesuperoxiderat hår. Vi frågade om det gick för sig att vi åt där, hon tittade bakåt i lokalen, sedan ut mot oss, sa ?da? och öppnade dörren lite mera. I lokalen var det bara ett enda bord som var upptaget. I övrigt var det tomt. Vid bordet satt två jovialiska män i yngre medelåldern. På bordet stod det ett flertal helflaskor vodka, med varierande mängder innehåll. Dessutom fat med kaviar, saltgurkor, blinier, diverse annat, svart bröd. Uppenbarligen hade något firats här. Kanske var det ett par yrkesmördare som celebrerade den senaste lyckade elimineringen? Fantasin sätts ju så lätt i rörelse men Brighton Beach dominerades nästan uteslutande då (och till stor del även nu) av den ryska maffian. Som inte är att leka med. Ens på skämt. Vi satte oss vid ett fönsterbord, beställde sill och rödbetssoppan borstj, vodka (som såldes per gram här ? just som i Ryssland) och öl. Började äta och fann det som serverades som väldigt gott. Då hojtade grabbarna vid bordet lite längre bort till oss att vi skulle komma över till dem. Kamrater ? vi bjuder på vodka! Vi tittade på varandra. Sedan reste vi oss och förflyttade oss över dit. Vi tyckte oss inte ha så väldigt många alternativ. Oartighet är inte något som premieras i sammanhang som dessa. De två presenterade sig artigt, men jag minns inte vad de hette. Ivan och Sergej, kan vi väl tänka på dem som. De frågade vad vi var för ena och var vi kom ifrån. Vi talade om det. De trodde dock inte för ett ögonblick att jag verkligen var journalist.  ? You? Big and Strong. You Must Be A Wrestler! hävdade de med stor emfas. Stor? Ok. Stark? Ok det också. Men brottare! Nej, för f-n! Men vi kom bra överens, de bjöd på vodka, vi drack vodka, de bjöd igen, vi drack igen. Och snart började vi (men inte Ingvar Oja, han drack ingenting) tro att det här nog var någon dricka som hade trampats ihop i källaren till Café Volna. Den var så ohyggligt stark att läpparna domnade. Och den övriga effekten kan jag berätta om vid något annat tillfälle. Låt oss säga att vi hittade tillbaka till tunnelbanetåget i alla fall. Och därefter har jag regelbundet återvänt till Brighton Beach. En promenad längs den suggestivt decemberöde stranden där är en upplevelse. Vi gjorde en sådan nu senast. Alla uppskattade den. Stort och mycket. Och nu har det kommit en oändligt bra kriminalroman som heter När jorden rämnar av Reggie Nadelson (Prisma, översättning av Ylva Stålmarck) och som utspelar sig i ? just ? Brighton Beach. Ett bylte med blodiga barnkläder hittas slarvigt nedgrävda på stranden. Den rysk-judiske kriminalaren Artie Cohen kopplas in på fallet. Ett barn rapporteras som försvunnet. Och både spänningen och stämningen tätnar i denna anmärkningsvärt atmosfärdisiga kriminalroman, där handlingen äger rum i Gerritsen Beach, Coney Island, Sheepshead Bay och andra områden som turister inte så ofta besöker (åtminstone inte på vintern). Alltså: ställen att upptäcka. Och en bok att upptäcka också. Katten Malin har fått ett vykort. Avsänt av ?en liten gumma?. Hon tackas härmed. Och till nästa gång: Lev Väl.