Krönika: Så förstör man en bra låt

Det finns en ruskigt bra EP med Will Oldham och Rian Murphy som heter All Most Heaven. Första spåret av fyra heter Fall Again och är en somrig och medryckande låt som direkt sätter sig på huvudet. Det är väldigt svårt att inte sjunga med i refrängen. Men att sjunga med är ännu svårare, för det är helt omöjligt att höra hur texten går. Uppskattningsvis hundra lyssningar senare, när jag läser en gammal recension av skivan, förstår jag varför det är så. Fram tills nu har jag trott att det bara är svårt att uttyda orden och att den text jag hittat på internet är ofullständig, precis som det är med många andra låtar. Men Oldham och Murphy har vänt på fenomenet med missuppfattade texter och skrivit en text som är de felhörningar man gör som lyssnare. En text som lyder exakt som den låter. Man kan inte säga att det är rent nonsens, det är bara som om de inte kan den riktiga texten, som om de likt mig som lyssnar bara kan vissa fraser och sedan fyller i tomrummen med engelska stavelser som låter någorlunda rätt. ?All day so, they boge in do bo, when you call the name, of they sing or they, I bmal bahl, hope they leave, and fall again? Det verkar helt ologiskt och betydelselöst men det låter som riktig lyrik och när man hör musiken så tar man för givet att det är på allvar ? de sjunger verkligen som om texten hade en verklig betydelse. Resten av EP:n är likadan. Meningen med All most heaven är att man som lyssnare tror att texterna har en betydelse när de i själva verket inte har det. Det är riktiga texter, men de är skrivna på låtsas och det är lyssnaren som föreställer sig att de är på riktigt. I CD-häftet till en av Bob Hunds skivor står det att ?alla melodier är påhittade och att alla sammanträffanden med verkligheten är slumpmässiga?. Någonting liknande brukar även stå i förtexterna till en del filmer. På sätt och vis anknyter det till vad som poängteras här. Musik är förmodligen som bäst när den känns som allra mest verklig och därför tar man nog för givet att mycket musik är på riktigt när den i själva verket är påhittad. Man vill att det ska vara på riktigt, fast det är bara på låtsas. Hela det här resonemanget är naturligtvis också det ett påhitt. Eftersom jag först oriktigt trodde att texterna var på riktigt antar jag nu att Oldham och Murphy låtsas som att de är på riktigt för jag vill ändå att det på något vis ska fortsätta vara verkligt och på riktigt. Men det är en tolkning som givetvis också kan vara fel, texterna skulle kunna vara bara rent strunt och tolkningen bara ett sammanträffande. När man vet att något är på låtsas kan man inte fortsätta låtsas att det är på riktigt, även om det påhittade är bättre. Att allt bara skulle vara nonsens utan syfte är antagligen mycket mer logiskt än att de skulle låtsas sjunga på riktigt, men det skulle inte alls vara lika smart. Och inte alls lika bra. Är det så vill jag helst inte veta om det, för skivan skulle inte längre vara vad den är.