Det är solig eftermiddag, rast på Templeton High School och skolgårdens bänkar, bord och gräsmattor är fulla med ungdomar. Skolbyggnaderna är stängda under lunchen för att inte heltäckningsmattorna ska besudlas. "Så, vad finns det i USA som ni inte har i Schweiz?". Det är nästan så att jag inte ens bryr mig om att rätta honom. Att bli kallad schweizare, få frågan om jag talar "schweiziska" eller anses vara låtsassvensk för att jag inte är blond är alla företeelser jag efter en månad i Land of the free and home of the brave börjat vänja mig vid. Jag talar försiktigt om att jag är från Sverige och svarar på frågan om : Ni har sociala människor. Han förstår inte riktigt, det är svårt att ta till sig även när jag försöker förklara hur jag menar; Att svenskar hellre gömmer sig under en snödriva än går fram till en främling. Hellre pratar vi om någon än med personen. Ta bara en så enkel grej som att passera varandra på gatan. Hemma är vi (det är väl inte bara jag?) mästare på att behöva pilla med något på mobilen, iPoden eller klockan just när någon går förbi. Vi använder det som skygglappar för att slippa se in i varandras ögon. Ögonen är själens fönster sägs det, och vem vet vad man kan hitta där. Här får jag inte bara ögonkontakt när jag möter en ny människa på skolgården, jag får ett leende och en komplimang för min scarf. Min jättesvenska ådra vill plocka fram mobilen och gömma mig. Högerhanden rycker lite lustigt i riktning mot mobilfickan, men jag tvingar mig själv att titta upp, le tillbaka och tacka så hjärtligt. Och se! Hon sköt ingen laserstråle, ingen blixt eller mördande blick. Det här var ju inte så farligt. Eller småprat, det är också ett bra exempel. Jag hatar att småprata. Hatar hur tystnaden alltid växer till pinsam storlek mellan två halvbekanta som desperat försöker tänka ut vad som ska sägas härnäst. Jag brukar försöka ta mig ur samtalet så fort som möjligt - komma på en buss som snart går, en läxa som måste göras eller en vän som ska träffas, vad som helst för att slippa pinsamtystnaden. Bättre fly än illa fäkta. Här har jag inte haft det problemet. Har man inget annat att säga kan man mitt i en konversation om fredagens footballmatch ställa en fråga om husdjur. Det om något är illa fäktat, men skam den som flyr! Men det här det är nog något man behöver vara svensk, eller i alla fall ickeamerikansk, för att förstå. Amerikanerna ser sin öppenhet som självklar, precis som jag tycker att det är helt naturligt att inte sätta mig bredvid någon på bussen. Min samtalspartner tittar således ganska nollställt på mig där vi sitter på gräset utanför idrottshallen. Väntar på en fortsättning. "Och så har ni Starbucks", lägger jag till, och hans haka ramlar ner i marken. "You don’t have Starbucks in Switzerland?!"
