Krönika: Skådespelare Persbrandt i grisbranshen

SKÅDESPELAREN MIKAEL PERSBRANDT har den åsikten att journalister är grisar. Inte exakt alla inom skrået, kanske. Men i alla fall tidningen Expressens journalister i allmännhet. Och en nogsamt angiven grupp med Expressen-journalister i synnerhet. Skådespelaren Persbrandt publicerade detta sitt inlägg i söndagseditionen av tidningen Aftonbladet. Han känner sig förföljd och anser inte att saker och ting som han, bevisligen, har gjort sig skyldig till, har erhållit de proportioner i pressen som han anser borde vara motiverade i sammanhanget. Skådespelaren Mikael Persbrandt anser sig alltså som varande förföljd. Av journalister som han liknar vid grisar. Han meddelar också att han ?har gjort och kommer antagligen åter att göra misstag. Jag är människa?. Något får mig dock att tro att skådespelaren Persbrandt inte riktigt anser att de Expressen-journalister som han ägnar sin betraktelse också ?är människor?. De är nog och förblir, enligt hans definition, grisar. En analogi som för övrigt också var väldigt populär såväl i kommunismens Sovjet som i nazismens Tyskland. NÄR DEN REGIMKRITISKE författaren Boris Pasternak 1958 fick Nobelpriset i litteratur, främst för sin stora roman Doktor Zjivago, kritiserades han av Sovjet-regimens representanter i ordalag som ?inte ens en gris träcker i sitt eget bo?. Och, utan att direkt försvara det arbetssätt som eventuellt de här Expressen-medarbetarna har använt gentemot skådespelaren Mikael Persbrandt, så kan det nog ändå förhålla sig på det sättet att om man själv uppträder som en gris ? så får man så att säga också skylla sig själv. Skådespelaren Mikael Persbrandt är oftast en lysande skådespelare. Han har med all rätt berömts för sina roller i filmer som Dag och natt och Alla älskar Alice. På teaterscenen lär han vara ännu bättre, men personligen har jag bara vid ett enda tillfälle sett honom där. Det var när han spelade en av sönerna i en uppsättning av En handelsresandes död och den visades i Luleå, i samband med den teaterbiennal som förekom i staden för ett antal år sedan. Det har blivit så att skådespelaren Mikael Persbrandt har fått ett ganska komplicerat och besvärligt förhållande till pressen. Många skådespelare får det. För cirka tio år sedan var det Stefan Sauk som hade det på det viset. Även Regina Lund sände i väg ampra utfall mot hur pressen behandlade henne. För att nu inte tala om Thorsten Flinck, för övrigt bäste vän och vapenbroder med skådespelaren Mikael Persbrandt. MEN DET BÖR också påpekas att det råder andra förhållningsregler vid andra tillfällen. Så kallade kändisar, dit man också mycket väl kan räkna in skådespelaren Mikael Persbrandt, lever gott på och av exempelvis kvällspressen. När kvällspressen (i allmänhet) börjar skriva om slagsmål på krogen, överdoser, fyllor i parti och minut, bråk i samband med teaterrepetitioner, fyllekörningar i båt och bil, trassliga kärleksaffärer och annat ? då vill vare sig skådespelaren Mikael Persbrandt eller så värst många av hans kolleger vara med. Och det kan man ju förstås. Då vill de i stället gärna framställa sig själva som nybadade oskulder och framhålla hur ?förföljda? de känner sig. Då är det synd om dem och finns möjligheten att försöka föra upp diskussionen på en högre och mera moraliskt jolmig nivå, så griper de också tacksamt efter den. Min poäng här är att skådespelaren Mikael Persbrandt knappast alltid är/har varit en så där alldeles lysande privatperson. Och att han ofta har uppträtt just så grisigt att han faktiskt får lov att räkna med att saker och ting får en tendens att studsa tillbaka mot honom. FÖR SÅDÄR SEX-SJU år sedan hamnade jag själv på samma Söder-krog i Stockholm som han befann sig på. Han var mycket berusad. Jag var något mindre berusad. Vi hamnade vid samma ord och kom att prata om Luleå och gästspelet där med En handelsresandes död. Jag hade skrivit en starkt positiv recension av pjäsen. Den kom skådespelaren Mikael Persbrandt i håg. Och tackade artigt för. Sedan satte han i gång med att trakassera en skådespelare som vi bägge två kände. Jag bad honom sluta upp med det, eftersom jag tyckte att skådespelaren inte var i den konditionen att han ens verbalt kunde försvara sig. Det ignorerade skådespelaren Persbrandt och började i stället tala om sig själv i tredje person och sa att ?Mikael tycker inte om att bli tilltalad på det där sättet; Mikael vill gå ut på gatan och göra upp om det fortsätter så här?. JAG SA ATT det förslaget kunde vi ju alltid gärna diskutera. Men sedan kom en annan kollega och föreslog skådespelaren Mikael Persbrandt att de skulle lämna stället och gå någon annanstans. Vilket han gick med på, under det att han förärade mig med en blick tommare än de som Fantomen brukar ge de skurkar han drabbar samman med. Sedan har jag aldrig haft någon kontakt med honom igen. Men jag tycker bara att det faktiskt blir lätt löjligt när skådespelaren Mikael Persbrandt börjar kalla andra för grisar. Uppträder man själv som en sådan så får man räkna med att grisjägarna rycker ut också. Ingen av dem är ju heller, troligtvis, mera än människor. Det är inte heller katten Malin. Men gud nåde den som kallar henne för en gris! Och till nästa gång: Lev Väl.

Krönika: Skådespelare Persbrandt i grisbranshen

Tisdagskrönika med Rolf Nilsén