KRÖNIKA: Snälla, lyssna på Glenn Branca

Det sägs att man ska leva i nuet så när jag får en riktigt bra känsla så försöker jag att verkligen uppskatta den just då. Men när jag blir medveten om att något är riktigt bra tänker jag bara på att jag senare kommer att tänka tillbaka på den stunden, och att jag kommer att tänka att tiden borde ha stannat, vilket den aldrig gör. I stället för att bara uppleva det när det händer hamnar jag i något slags förberedande nostalgi. Och det är så tråkigt när det sedan helt plötsligt bara blir ett minne. Allt tar alltid slut, hur man än gör. Mitt musiklyssnande har mer och mer kommit att handla om långa låtar. Det är så skönt med låtar som nästan aldrig tar slut, då kan man verkligen uppskatta vad man hör och bli medryckt på ett helt annat sätt. Det började någonstans med Jim O?Rourke och har sedan fortsatt, just nu lyssnar jag mycket på Kraftwerk och Philip Glass. Som allra bäst är det om man dessutom får kämpa lite för att få uppleva den där grymma musikupplevelsen, när man tvingas lyssna på oljud eller monotont malande i tio minuter innan det verkligen händer någonting. Precis så är det med Glenn Branca, som jag lyssnat i princip oavbrutet på under den senaste veckan. Han gör elgitarrsymfonier utan några vanliga låtstrukturer. Långa instrumentala kompositioner som är framförda av ibland tio och ibland hundra gitarrister. Det är så j-a grymt att ni fattar inte. Egentligen handlar hela den här krönikan bara om att jag försöker hitta på ett resonemang att sätta in Glenn Branca i. För att få någon intresserad och försöka visa hur grymt det är. Jag tänker mig att det blir enklare om jag kopplar det till någon känsla eller tanke som kanske någon fler än jag har känt eller tänkt. Det kanske säger mer ifall någon kan relatera till det på något sätt. Hur pass sant själva resonemanget är spelar mindre roll, jag tror inte att jag riktigt lyckas knyta ihop det heller, det viktiga är att ni läsare mer eller mindre går på det, och att ni lyssnar på Glenn Branca. Musik är som allra bäst när den aldrig tar slut men tyvärr tar allt förr eller senare slut. Så även vikariat. Linus är nu tillbaka i Sverige och det här är den sista fredagsyran som jag gör. Läs veckans uppslag, och kom ihåg, att det var sämre förr. Tack för den här tiden. ...och missa inte Martin Luuk ? Jag ska sluta umgås med folk och börja kommunicera via kommunikéer (Novell) Brorsan och Killinggängetmedlemmen Luuk har kommit på en egen form av prosa. En kort, läsvärd och billig novell (40 kronor). Finns på www.badlands.se Brian Eno ? Discreet music och Music for airports (Album) Egentligen gillar jag natten bäst, tiden mellan klockan ett och fem. Då är det lugnt och då jobbar jag bäst. Och nu, när jag skriver det här, och det är natt, är Brian Eno alltid bäst. Glenn Branca ? The Ascension och Guitar lesson no. 1 (Album) Bäst. Trivia om mig: Jag föddes på dagen exakt 99 år efter Luleå stadsbrand.

KRÖNIKA: Snälla, lyssna på Glenn Branca

När musik är som allra bäst är det som en kärlekshistoria, man vill aldrig att det ska ta slut. Som när man ser en Springsteenkonsert eller en grym romantisk komedi som 40 year old virgin.