För jag gör ju det, jag avslutar mitt utbytesår och åker ifrån USA utan att veta när jag kommer tillbaka. Om bara ett par dagar kommer jag för sista gången att krama om mina allra närmaste amerikanska vänner, rufsa om pälsen på hundarna, och till slut lämna precis allt det som utgjort mitt hem under de senaste elva månaderna.
Det var ju inte såhär det skulle bli. Det var inte såhär jag tänkte mig mitt utbytesår när jag i slutet av förra året satt skoltrött och bortlängtande i Örnens korridorer med Bright Eyes allra bittraste låtar i öronen. Jag skulle ju bara åka till Kalifornien för att sola och bada i ett år, dejta några filmstjärnor, känna mig som en karaktär i The O.C. och bli pepparkakebrun. Sen skulle jag komma hem med förnyade krafter för att ta itu med mitt sista gymnasieår.
Och nu sitter jag här ett år senare och känner mig lite snuvad på konfekten. Visst fick jag leva det där high school-livet jag sett på filmerna, om än lite mindre Hollywoodglansigt; jag gick på footballmatcher, dansade på bal, bar fyrkantig examenshatt och gick på fest med sådana där röda plastmuggar. Mitt bagage är fullt av upplevelser jag tidigare bara kunnat drömma om, men de där förnyade krafterna har jag inte sett skymten av. Allt är bara ledsenhet över hemkomsten.
Jag skrev en sentimental hemsaknadskrönika när jag ganska nyss anlänt i Kalifornien, men just nu kan den inte vara längre ifrån sanningen. I stället för att överrumplas av varma minnen om kollektivtrafik, glittrande vatten i Norra hamn och Mamma Scans köttbullar får jag ångest när Luleå dyker upp i huvudet. Bussarna är överfulla och busschaufförerna vardagsgruffiga, Norra hamnvattnet är fruset halva året och Mamma Scans köttbullar är ingenting mot kinesisk snabbmat på Panda express i glada vänners lag. Vad ska jag hem och göra när jag skulle kunna stanna i Templeton för evigt?
En av USAs populäraste barnboksförfattare, Dr Seuss, har förvisso lärt mig att man inte ska gråta för att något tagit tagit slut, utan le för att det hände. Säg det till det gigantiska hålet i hjärtat mitt där min värdfamilj, mitt cross country-lag, mina bästa vänner, mina lärare, mina ovänner och mina skolflickeförälskelser brukade vara. Hur lär jag mig att handskas med det blödande sår som Templeton, Kalifornien kommer att vara om bara ett par dagar? Jag har verkligen ingen aning. Mitt utbytesår var det bästa jag kunnat göra av mitt liv det här året, men också det svåraste.
John Denver börjar om med sin sång, han går på repeat precis som
tårarna mina. Snart sitter vi på det där jetflygplanet, jag och John. Jag gråter och han sjunger. Oh babe, I hate to go.