Krönika: Spelmusik-inte så jäkla bra
orkester.
Okej, jag kan visserligen tycka att det är roligt att vår kulturform äntligen letat sig in i finare lokaler som Stockholms Konserthus, men personligen skulle jag aldrig någonsin betala för att lyssna till min barndoms favoritmelodier - live. För så jäkla bra är inte spelmusik. Åtminstone inte taget ur sitt sammanhang. Jag menar, oavsett hur mycket jag än älskar bitpop-hitsen från Mega Man II, går det inte att blunda för att musiken är crap utanför spelets ramar.
Kanske saknar jag allt vad loving feeling är, men faktum är att bara fåtalet spellåtar ger mig pissrysningar. Och då ska tilläggas att jag faktiskt är en ganska känslig människa, som emellanåt bölar till Extreme Home Makeover. Men jag blir helt enkelt inte det minsta berörd av att plöja igenom ett Final Fantasy-soundtrack. Ärligt talat klarar jag knappt av att lyssna igenom ett.
Nej, spelmusik har fortfarande en lång väg att vandra. Jag älskar den i sitt rätta element. Annars inte. Till skillnad från filmvärldens dito, är bitpopen betydligt mycket mer "hardcore" och inte hälften så lättillgänglig. Det finns trots allt en anledning till att vi hellre laddar våra mp3-spelare med Titanic-rökaren My Heart Will Go On, än det enerverande Mario-temat.
Nåväl. Smaken är som baken. Och tur är väl det. En dag kanske det är ombytta roller. Tills dess kommer i alla fall jag att fortsätta lyssna till "vanlig" musik. Inte för att den är bättre. Men den är fanimej hundra gånger mer gångbar.
Bäst just nu:
Colin McRae: Dirt (XB360) - Ösigt som bara den
Final Fantasy V Advance (GBA) - Räddar min solbränna
Mario Strikers: Charged Football (WII) - Fotboll har aldrig varit roligare
Så jobbar vi med nyheter