Kvällarna är ljusare. Gruset som väntar på att bli uppsopat krasar under däcken på den svarta Mercedesen som sakta glider in mellan radhusen. Lekparken är tom. Två timmar tidigare grävde en liten pojke efter en skatt med den lilla grävmaskinen som står i sandlådan. Några äldre barn lekte sjukhus i lekstugan.
Den stora svarta bilen stannar utanför nummer 31. Huset är nymålat och dörren av ek ser robust och diskret avvisande ut. Likt en skugga har mannen förflyttat sig från bilen till ekdörren. Han låser upp och innanför en liten panel som blinkar ljudlöst. Invant slår han en sjusiffrig kod och glider snabbt in.
Samtidigt, två hus längre bort, sitter en journalist i sin källare. Fokuserad och med stora hörlurar över öronen. Hon har varit mannen i Mercedesen på spåren i några år nu. Deras vägar korsades av en slump när hon flyttade hit med familjen. I samma takt som barnen flyttat ut, har intresset för den mystiske mannen i 31:an mer och mer upptagit hennes tid. Det tog nästan hela våren att få avlyssningsutrustningen på plats. Men nu är det gjort och snart kommer det stora avslöjandet. För guds skull, det gäller ju rikets säkerhet! Lika snabbt som mannen försvann är han tillbaka. Linnekavajen som han bar tio minuter tidigare är utbytt mot en elegant men diskret, mörk kostym. Han ser mig, hälsar med en knappt märkbar nickning innan han sjunker ned i förarsätets välkomnade läderklädsel. Jag står och ansar den ungerska syrenen medan bilen glider ned längs gatan. Snart är den utom synhåll och jag tänker, det här är ett bra ställe att bo på. Hade det varit på 70-talet kunde min fantasi till och med varit verklig. Visserligen har vi en journalist som granne men kanske lite mer åt kulturhållet. Den välklädde gentlemannen i 31:an är nog inte Sovjetisk agent. Dessutom är Kalla kriget slut för en sisådär 25 år sedan. Men medge att det hade varit en krydda i Svensson-idyllen.
I den nya serien The Americans är det just det här livet vi får följa. Två KGB-agenter agerar kärnfamilj och infiltrerar den amerikanska drömmen. Allt för att förse öst med information. Falsk identitet, resebyrå som fasad utåt och kodade meddelanden via telefon. Det är tidigt 80-tal och Reagan har just tillträtt som president. Att spionhistorier hör Kalla kriget till har inte bara med supermakternas abnorma maktspel att göra. Teknologin gör även sitt. I en värld där en vanlig mobiltelefon har mer kapacitet än vad CIA hade sammanlagt för 35 år sedan, har spionen passerat bäst före-datum för länge sedan. Jag menar hur svårt är det att skugga någon idag? Tänk bara när en rysk kärnfysiker håller föreläsning på något konvent. Hen planerar ett avhopp med hjälp av CIA. Men råkar facebook-checka in. Typ: ”Hänger med några schyssta jänkare, at: The CIA safehouse.” Eller en hitman som i timmar sitter och väntar på sitt offer, får lite långtråkigt och börjar pilla på Iphonen, statusuppdaterar på ren automatik. ”Omg! Långtråkigt. Det här är sista gången jag tar ett sånt här jobb. at: Kyrktornet.” Allt komplett med karta och allt. Ja, ni fattar. Det är ju klippt direkt. Spioner var bäst på 70-talet. Så det är bara skatta sig lycklig för små guldkorn som The Americans. För i verkligheten händer just ingenting. Eller? Ser inte den där tv-antennen på huset längst ut misstänkt stor ut?