Krönika: Strössel-tankar i rötmånaden

Vad ni än gör - bada INTE den 25 juli! Ni skulle egentligen inte ha badat den 22 juli heller. Men det är ju för sent att bekymra sig om den saken nu. Jag vet i och för sig inte om dessa omtänksamma redogörelser är så särskilt relevanta numera; om de ens någonsin har varit det, förresten. De har i alla fall att skaffa med gammaldags vidskepelser angående det tillstånd som vi gick in i går måndag: rötmånaden. Och att man i sagda tillstånd skulle akta sig för vatten, särskilt då vissa bestämda datum. Gjorde man inte det, utan lika förbaskat envisades med att bada exempelvis den 22 och den 25 juli, löpte man uppenbar risk att något drog ner en för gott i det våta. Och att man inte kunde ta sig upp igen utan blev kvar där för alltid, alltid, alltid... Vi närmar oss alltså rötmånaden med viss tillförsikt (och ger f-n i att bada den 25:e), men för ledningen för Pite havsbad gick den mentala rötmånaden i gång redan i förra veckan när de meddelade att man skulle behöva vara 30 år - eller ha med sig sina föräldrar - för att komma in på campingen och badstranden under PDOL. Förslaget i fråga (som sedan tvingades dras tillbaka eftersom någonting betitlat Allemansrätten kom i kläm) var ett solstingsbetingat försök att komma tillrätta med det ohämmade fylleriet under Piteå Dansar och Ler (som inte alls utan orsak rätt allmänt och i alla år har kallats för "Pite Super och Spyr" - PSOS). Resten av Sverige gapskrattade hjärtligt och undrade om ett förslag som gick ut på att man skulle åtföljas av sin certifierade mormor (med vederbörligt PRO-kort) när man skulle besöka en bajamaja på PDOL-området, stod i tur. Eller kanske det skulle räcka om man kunde visa upp en alldeles äkta buksvåger? Men som Winston Churchill vid ett tillfälle hävdade "det händer att idioterna har rätt". Den här gången tillåter jag mig dock att tvivla. I en artikel i ett eller annat blad nyligen stod det om kommunala slogans som vi kanske minns. Eller helst vill glömma. Men i och för sig är minnet kort men - hade man ändå inte glömt ett par fina exempel från förr? Dels det hurtiga "Friska Gällivare", som man kan tycka ett och annat om. Och så den minst sagt kaxiga "Kalixbo - och duktig", där det helt enkelt inte fanns utrymme för någon som helst opassande självkritik. Fast numera marknadsför sig ju Kalix via den otvetydigt fastslagna sanningsdevisen "Crazy Kalix" så ... det var nog bättre förr, i alla fall. En annan och betydligt tråkigare sak som jag också tog del av i en tidningsartikel nyligen var den om marodörerna på Hägnan i Gammelstad. De - eller den - som hade mördat två hönor, en tupp och en anka. Och vad hade de här stackars djuren gjort denne (eller de här) sjuka förövarna? Det här gör mig så ledsen och förbannad. Det är uppenbar psykopatvarning på ett sånt här beteende. Steget från sånt här till våldtäkter och annat sjukt är mikroskopiskt kort. Tvångströjorna bör ligga öppnade och beredda, för sånt här ska man inte ha något överseende alls med. Likadant med katt- och hundplågare och med dem som gör kor och hästar och andra djur illa. Det rör sig om latenta psykopater överlag, som börjar öva sig på det här viset och som längre fram utvecklas till samvetslösa Bobby-föräldrar, som bara plågar och slår ihjäl utan att tycka att det är något särskilt med det. Helt sjukt och förfärligt fel någonstans, är det i alla fall. Och om föräldrar noterar att deras barn kommer hem med blodiga kläder eller något åt det hållet, så bör de ju reagera på något sätt. Annars är det också fel. Jag kan sitta på verandan långt in mot sommarnatten och fundera på sånt här. Strössel-tankar, möjligen. Eller möjligen sånt som en gnällig gubbe funderar på. Och visst: är det någon som känner det så - så bjuder jag självklart på det. Men reagerar man inte, så eskalerar bara det förbjudna beteendet. Så är det ju. Nåja, när jag inte sitter och retar upp mig så sitter jag ju och läser. En mycket bra bok nyligen är denna: Sprickor och ljus Tom Alandh (Lindelöws). Jag hade inte en aning om att den suveräne och solidariskt mänsklige dokumentärfilmaren Alandh skrev krönikor i Göteborgs-Posten också. Men det gör han, sedan 1994. Och i den här pocketboken återges de allesammans, nästan 70 stycken och med stor angelägenhetsgrad allesammans. Alandh skriver engagerat och med frätande samhällskritik; om sånt som underdånigheten kring kungens 50-årsdag, om supandet som knäckte "Nacka" Skoglund; en av Sveriges genom tiderna främsta bolltrixare som Hammarby sålde till Kärrtorp i division fyra för reapriset femtusen kronor, om Ingemar Johanssons öde ("inte så döende som Expressen skrev - han är ute och går ett par gånger i veckan om vädret tillåter och i förra veckan provade han ut två par nya glasögon") och om boxarkollegan Bosse Högberg, som mot slutet av sitt liv vare sig kunde äta eller dricka själv på flera år - "men inte ett gnäll över hans läppar". Om Högberg som boxare, i jämförelse med senare tiders Paolo Roberto och Armand Krajnc, har Alandh bara detta kortfattade att säga: - Ingen av dem hade stått fem ronder mot Bosse Högberg. Det här är helt enkelt en förbaskat bra bok, där många av Tom Alandhs dokumentärer från TV återkommer i fördjupad form och man får reda på en hel del som aldrig nämndes då. Och allt detta har alltså stått att läsa i Göteborgs-Posten. Och inte ett dugg har man vetat om det. Men nu så - Sprickor och ljus heter alltså samlingen av krönikor. Mycket mera än enbart bara bra. Därmed slut för i dag med en depesch från katten Malins horisont. Jag hade glömt att köpa torrfoder till henne nyligen, så det fick bli en dag av kombinerad fasta och annan sorts kattmat. Men ni skulle se den koncentrerade lystenhet som hon senare attackerade den fyllda matskålen med! Och äventyret bara fortsätter. Rakt in i rötmånaden.