Det här är ju Sveriges bästa bands sista turné, hör jag någon påpeka, med liksom melankolisk förtjusning, då jag närmar mig den scen där Soundtrack of our lives precis börjat spela. Jag är dock böjd att inte hålla med. Alltså inte vad gäller om det här verkligen är deras ultimata turné eller inte - det kan ju bara tiden utröna - men om att de skulle vara Sveriges bästa. Visst, de är en kapabel liveakt och fredagskvällens spelning var absolut ingen besvikelse, men jag vet bara inte om de är så bra.
Då skulle jag till och med vilja vara så pass lokalpatriotisk, å Västerbottens vägnar, att jag påstår att festivalens bästa framträdanden snarare görs av artister med anknytning till länet. Väärt fyller Campustältet med vacker stämsång på fredagseftermiddagen och Deportees framför ett starkare set på lördagskvällen än jag någonsin sett dem göra förr (vilket i och för sig bara är en gång, men det är ändå en bragd). Och båda grupperna är ju, som bekant, Umeåbaserade.
Dessutom avtackas Norranscenen, på ett mästerligt vis, av Skellefteåbandet Stolen Deer framåt lördagsnatten.
De är ett gäng som har uppträtt på festivalen ett antal gånger förr, men i år är första gången som de förärats en plats på den största scenen - och det märks verkligen att de, vid det här laget, är mer än mogna att ta sig an den uppgiften.
Med nysläppta debutfullängdaren Morning Peasant i ryggen har de definitivt nog många kvalitativa kompositioner i kappsäcken för att leverera en perfekt avslutning på festivalhelgen.
I övrigt är Trästockfestivalen sig lik. Klientelet på festivalområdet är blandat, men alla är där för att de älskar musik. Campingens befolkning är mer uniform (unga och högljudda) och de är alla där främst för att de älskar att dricka kopiösa mängder alkohol i leran. Som vanligt.
Trästocks är alltid Trästocks, helt enkelt, och det är fler än Ebbot som i helgen uttryckt att detta kan vara Sveriges bästa festival. Jag är inte hundra procent säker på om det stämmer - men Skellefteås Woodstock är tveklöst en värdig kandidat till utmärkelsen.