I torsdags meddelades att Svenska Dagbladets kulturdel går i graven samtidigt som man gör en personalminskning på dess kulturredaktion. Det är en del av en större nedskärning där cirka 40 medarbetare på samtliga redaktioner drabbas.
Det är i och för sig ganska länge sedan det gick att prenumerera på Svenska Dagbladet om man bor i Norrbotten, i alla fall om man vill ha sin morgontidning samma dag. Men likväl är det oroväckande att Sveriges äldsta kulturredaktion tvingas till besparingar, av en mängd olika skäl, inte bara för att det är en stark röst som försvagas, utan för att sammantaget kan man se en samhällstrend. Kulturens roll som värnande av demokratiska principer, fri debatt, kritik och ifrågasättande får sakta men säkert ge vika för en mer kommersialiserad kulturbevakning, där marknaden styr och underhållning snarare än det goda berättandet och ifrågasättande prioriteras.
Och det är i det sammanhanget jag vill placera besparingen på SVD:s kulturredaktion. Jag håller nämligen med SVD:s kulturchef Martin Jönsson om att det viktiga är vilken journalistik man gör, inte hur många delar man kan fördela vid frukostbordet. Men trots att han manar till lugn (vad ska han annars göra) återstår faktum. Färre människor ska försöka bibehålla en hög kvalitet, dessutom på en dagstidning som historiskt lanserats som ett "intelligensblad" och som fortsättningsvis säger sig ha höga ambitioner om att vara fördjupande, initierad och mer agendasättande i kulturdebatten.
Jag är inte anhängare av de värsta dystopierna. Jag tror visst att SVD fortsättningvis kan bjuda på en bra kulturbevakning. Frågan är snarare hur länge. Det oroande är de kontinuerliga urholkningarna som på sikt kan få konsekvenser på den kritiska och fria kulturjournalistiken. För samtidigt som dagstidningar tvingas till nedskärningar ökar antalet tidskrifter som försöker hitta kulturkonsumenternas plånböcker. Den senaste i raden hamnade på mitt bord denna vecka, Books & Dreams, en tidskrift som blandar lästips med resereportage, matrecept och inredningstips för mysiga lässtunder, kryddat med författarporträtt och kändiskrönikörer. Inget illa med det, men inte är det en tidskrift som kommer att lägga krut på kritik och ifrågasättande.
Snarare är det en sorts upphottad variant av Svensk Bokhandels katalog, där exempelvis kändisar som Charlotte Perrelli, Malin Berghagen och Martina Haag får lägga ut texten om sina träningstips och därmed marknadsföra sina egna böcker om, just det, träning och hälsa. Egentligen en snyggt förpackad bokreklamstidning där man tagit fasta på människors stora läsintresse.
Nu finns det förvisso en hel del bra facklitteratur inom kulturområdet som manar till eftertanke, debatt, kritiskt tänkande och nyskapande. Men som exempelvis lyriken har svårt att hitta sin trogna skara läsare, har vissa av kulturtidskrifterna det också. Och här har dagstidningarna och andra dagliga oberoende kulturredaktioner en viktig uppgift att fylla. De når fler människor helt enkelt på daglig basis och är därmed livsviktiga för det demokratiska samtalet. Precis som ledarredaktioner har kulturredaktionerna rätt till en egen röst. Låt oss hoppas att det är en sanning som består även när medielandskapet och mediekonsumtionen
förändras.