Läser vetenskapsmagasinet som diskuterar artificiell intelligens, AI. Kan den bli möjlig, så att mänsklig intelligens hamnar i skuggan? Stephen Hawking menar att det kommer att utplåna mänskligheten, andra ser mer hoppfullt på frågan och tror att det är förutsättningen för att vi ska ta oss ut mellan stjärnorna – för sådana resor är kroppen bara i vägen.
Jo, det senare fenomenet märker man själv efter bara några mils biltur. Utträdet i atmosfären sker då utan fullt fungerande leder, hur skulle man då stappla runt efter en färd till Sirius?
Men mänsklighetens utplåning, behövs någonting annat än vanlig dumhet till det? Klimatförnekare och explosionsmotorer. Ämnet dumhet blir aldrig tematiserat av FoF, däremot skrev Robert Musil en bok i ämnet, fortfarande läsvärd.
Och artificiell? Hur naturligt intryck ger en timbroskolad ledarskribent? Tänk Ebba Busch-Thor. Eller en modern koncernchef. Eller någon av alla dessa små uppföljare, de klonade exemplaren som tjatar affärsmässighet med metallisk stämma. Definitivt artificiellt.
Men ni tänker på intelligensen förstås. Jo, exemplen visar kanske att AI har en bit kvar innan sitt förverkligande. Men ämnet är högst intressant. Om vi gör det mänskliga rent och komplicerat, ja vore vi schackspelare enbart, då är datorerna oss redan överlägsna. Schack matt. Däremot skulle ingen dator kunna beskriva sina känslor efter segern. Självreflexion är inte deras starka sida.
Och inte skulle de förstå frågan hur det kändes i kroppen efter framgången, när glädjen rusade på det där barnsliga sättet genom lemmarna. Som hos en glad hund som förstår sin egen glädje. Hundar är inte cartesianer, de skiljer inte på kropp och själ, svansen viftar.
Och kropp förresten, när man bara är hjärna? Den människan överlägsne diskuteras oftast ingenjörsaktigt, som hjärnor i en burk. Visserligen har de flesta ingenjörer kropp, och de har nog känslor också, men medvetenhet och distans och återspegling har aldrig utmärkt dem. Filosofi absolut inte, de är mer enbenta cartesianer.
Egentligen är det mycket mer märkvärdigt med allt bättre maskiner. Som vi betraktar och ser sidor av oss själva, som gör vår mänsklighet tydligare, vår nyfikna gåtfullhet.
Vi kan helt enkelt inte definiera fram vad den varelse skulle vara som bär artificiell intelligens överlägsen människan. Den varelsen ensam kunde, i tungt och nattligt grubbel, formulera orden för sin definition.
För att därefter låta trycka den, som en dikt i ett mycket ålderdomligt versslag, i sista numret av FoF.