I granskningen står sig Norrbottens kommuner generellt väl och ligger över eller mycket över snittet i landet. I topp ligger Haparanda, följt av Luleå och därefter Övertorneå med 1584, 1424 respektive 1340 skattekronor till kultur utslaget per medborgare. Övriga kommuner ligger också de över snittet eller en bra bit över, de enda kommuner som faller för repet är Boden och Överkalix.
Pengar är inte allt men det ger ändå en fingervisning av att politikerna i Norrbotten generellt sett värderar det kulturpolitiska området högt och att man är beredd att fördela resurser för kulturens utveckling.
Det är inte någon slump. Det är inte heller en fråga om befolkningsstorlek, ta t.ex. Emmaboda kommun som satsar näst mest i landet på kultur efter Umeå, de har bara lite drygt 9000 invånare och är en av landets minsta kommuner.
Vad det handlar om är synen på kultur, om att ha den politiska förmågan att se kulturens egenvärde, förmågan att kunna se att kulturen är en lika självklar del av det goda samhället och välfärden som bostäder och sjukvård. Det handlar alltså om ideologi. I Emmaboda, Umeå, Haparanda, Luleå och Övertorneå har socialdemokraterna haft en stark politisk ställning under lång tid. Det är kommuner där socialdemokraterna har förvaltat och utvecklat den starka kulturpolitiska tradition som partiet bär med sig. Kommuner där en stark offentligt finansierad kultur är självklar och där kulturen ses som en drivkraft för samhällsutvecklingen och demokratin.
Täby och Solna kommuner kan illustrera skillnaden. De är till befolkningsstorleken ungefär lika stora som Luleå men ligger i botten när det gäller satsningar på kultur. Vilka styr kommunerna? Moderaterna.
Moderaterna har en väsensskild syn på kulturens villkor och hur kultur ska finansieras, man tror inte på att samhället ska finansiera kulturen som vi gör idag utan att kulturen måste bäras mer av ideella krafter och marknaden. I grunden har man ett konsumtionsperspektiv på kulturen, det finns ingen djupare förståelse eller tilltro till kulturens egenvärde.
Har man det perspektivet är det inte konstigt att vi får kulturklyftor. Att konsumera kultur kräver både socialt och ekonomiskt kapital. Barn från socialt och ekonomiskt utsatta familjer missgynnas därför i kommuner där den offentligt finansierade kulturen är svag.
Jag är glad över att bo i en kommun som satsar på kulturen och att få vara en del av det arbetet, allt är inte perfekt, men vi har mycket att vara stolta över. Vi har en helt avgiftsfri kulturskola, ett otroligt fint kulturhus, ett nytt kulturcentrum i Ebeneser, en prisad biblioteksverksamhet och nu ska vi bli fristadskommun och satsa på dansens utveckling.
Det allra viktigaste är ändå vår aktiva och stimulerande kulturdebatt. Friktion är något positivt, det leder till rörelse och utveckling.