Världsklass, var det sagt. Och det blev det - genomgående under Matteifestivalen.Kurt Elling, jazzsångare från Chicago, var önskeartisten för NBB:s Tim Hagans, och strax blev han också publikidol. Inte minst som stilikon: tobaksbrun dubbelknäppt kostym med smal röd dubbelrand; askgrå slipslös skjorta; bruna skor efter klockan 22; backslick à la Jack Nicholson - en supercool framtoning typ karaktärsskådespelare från Hollywoods gyllene 40-tal. Seriöst lekfull och vitalt publiktillvänd regerade Kung Kurt, med sina trogna vapendragare: pianisten Lawrence Hobgood, musikalisk samarbetspartner sedan åratal, och så Tim Hagans och alla hans män, för kvällen lika återhållsamma som avspända. Visst har NBB under senaste säsongen uppvisat alltmer måttfullhet och koncentration? Förbindelsen med traditionen verkar fastare, och den svenska jazzens förbannelse, självtillräckligheten och de expansiva - läs: olidligt långa - låtarna och solona är nedtonade. Kanske är det gästsångarna som har betytt mycket: i höstas Deborah Brown, nu Elling. Det går helt enkelt inte att sväva ut i det oändliga när det står en sjungande människa längst fram.Det inledande, instrumentala numret, Tim H:s Palt "It’s a long story" Seanuts satte tonen direkt: neobop av bästa märke, där Lawrence H:s piano etablerade sig som ett ibland nästan omärkligt nav kring vilket hela den musikaliska gestaltningen faktiskt kom att rotera.Och sedan ... along came Elling, som tog våra sinnen med en charmigt framsagd välkomsthälsning på lysande svenska ... och sedan våra hjärtan med sin sång. Egentligen är hans röst inte stor, men absolut vibratofri, omfångsrik och flexibel. Därtill makalöst kontrollerad och fraserande, rytmiskt bergsäker i hyperintelligent samspel med orkestern.Först bjöd svängiga Steppin’ Out på scatsång i en skola så hög att jag aldrig hört maken: med textrader överraskande invävda, ständigt varierat, humoristiskt. "Art for your ears", som Elling själv med rätta benämnde det. Den påföljande balladen, James Taylors You Can Close Your Eyes, förenade sångare och orkester i ett intrikat växelspel, där världsklassribban lades på plats - högt. Och där låg den kvar: i moderna standards, i textsatta solon, you name it. I Love Smiles, en Tim Hagans-sång skriven för Elling, fick vi höra något så exklusivt som en chase röst/trumpet - i en ballad! I Coltranelåten Resolution ett fast konturerat tenorsolo av Karl-Martin Almkvist; ett trumsolo på cymbaler (!); i den blå storstadssymfonin Night Town en klockren Ellingrecitation av en Ellingtontext. Framförandet av extranumret My Foolish Heart karaktäriserade sångaren själv som "attempted beauty", "ett försök till skönhet" - tala om språkkänsla ...Kurt Ellings festivalkonsert blev ett musikminne för livet: en svindlande visshet om att framtidens jazz redan är här - tradition och förnyelse legerade i högkaratig sväng. It DOES mean a thing!
Kurt Elling, sångOrkesterledare: Tim HagansNorrbotten Big BandMatteifestivalen, Kulturens hus
