Tanken på våren var en gång som tanken på uppror; en desperat vilja som färgades av ett vagt hopp, att vi någonsin måtte slippa!
Så även denna vinter, sextio mil söder om Norrbottens gamla minnen och kustland. De böljande drivornas evighet, skarens gnistrande. Sparkturen över glänsande vidder i ladriket vore en möjlighet, om vidderna funnes, och ladorna. Men skoterspåren bär långt de också och nyss såg vi rådjuren i skogsbrynet, reducerade till två, en hungerflock, minimaliserad. Spår av harungar, men ingenting annat. Ingenting ropar under himlarnas djupblå eller turkosa valv. Domherren klagar sorgset, över vår eller värme eller bäggedera. En röd liten Wivallius i björkarnas violetta nät.
Jag minns vårarna som en kylslagen högtid. En utsträckning som krävde att vi hackade isbark från marken för att få en spelbar fotbollsplan, det var för att hjälpa de krafter som varken frågade efter stöd eller kritik. Smältvattnets pölar var marianerdjupa och bruna av förna och dröjande kyla, den största smög sig runt logens grå väggar som en vallgrav, hemsk och lockande. Alltmedan skymningarna tänjde ut sig i bleka evigheter, en avbild av någonting som kanske fanns under andra breddgrader, en färgbild, men tömd på färg. Våren doftade mark och minusgrader. Dess ljuvlighet fanns i barnvisorna och illustrationerna.
När polarvirveln ändrade sin vilja detta år 2018 kom allt tillbaka, osökt i upprepning. Påskhelgerna när en masonitskiva förvandlade sparkstöttingen till en isjakt och byvägen blev snabbare än Le Mans, åtminstone så länge man hölls sig rätt i vinden. Ljusets reflekterande blindhet. Dess oerhörda längtan, för varje dag tydligare. Det var som om vintern vägrade glömma bort oss. Vi kunde skriva lyrik om detta, den sortens litteratur som ingen längre läser. Om våren som en gestalt av blek is. Och kanske bygga identitet och inre förståelse på detta, ifall man inte frös så hemskt.
Den där reducerande kylan, den som ger proportionerna tillsammans med ljuset. Hur man finner sin rätta utsträckning. Inser minnets styrka och håller klimatångesten stången ett tag till.