Långt ifrån Pixar-klass

Att göra animerad film samtidigt som Pixar vräker ur sig det ena mästerverket efter det andra måste vara som Thomas Johanssons brottningskarriär: "Hej, jag är överlägset bäst i världen - om det inte vore för den där Karelin, förbannat vare hans namn, som spöar mig sanslös varenda jämra gång vi möts." I producenten Chris Meledandris fall innebär det att göra riktigt kompetenta filmer, som Ice age, Robotar och nu Dumma mej, men ändå stå maktlös på perrongen varje gång filmhistoriens tåg visslar förbi med varenda sitt- och bistroplats besatt av Upp, Wall-E och Toy story-sviten. Dumma mej presenterar Gru, en riktig badass till skurk. Det bevisar han bland annat genom att stjäla Keopspyramiden och ersätta den med en gummikopia, planera att plocka ner månen samt bryta på ryska. Dumma mej är skönt, naivistiskt animerad och innehåller några scener som får dig att glömma den annalkande hösten. Men tyvärr är den grovt osann mot sina egna premisser. En film som stoltserar med en av barnfilmens få antihjältar får inte som Dumma mej snava på sina egna ben rätt in i sentimentalitetsfällan. Se och lär av den första Shrek. Det som börjar som en hyllning till elakheten slutar här, som nästan alltid, med en högljudd men trött fanfar till söta barn och den heliga amerikanska Familjen. När Dumma mej plötsligt blir "gulle dej" tycker man faktiskt att den där hösten ändå är att föredra.