Lars Forssells skratt & annat
Rolf Nilsén skriver om stupade vänner i sin tisdagskrönika.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
- Men ibland lyfter jag på telefonluren och tycker mig få kontakt med dem igen. Då talar jag med dem som förr i tiden. Och då skrattar vi och har det så roligt. Alldeles som förr i tiden.
Lars Forssells gamla stupade vänner inkluderade Beppe Wolgers, Olle Adolphson, Ulla Sjöblom och kanske framför allt den redan i början på 1960-talet mot evighetens parnass försvunne författarkollegan Pär Rådström.
Han och Forssell företog strävsamma expeditioner tillsammans till Paris under 1950-talet. Överlevde på billigt rödtjut, ostkanter och kex, samt den franska inälvsmat som försåldes på brasserierna och som inte ens på den tiden kostade nästan någonting alls.
Han lät diskret förstå att vännen Rådström oftast inte gick att lita på. Alls.
- Det var mycket som försvann när han var i närheten... Men jag sa aldrig något. Hans vänskap var trots allt värdefullare.
Tillsammans - och var för sig - skrev de två kumpanerna resereportage och intervjuade dåtidens kändisar. De hade utverkat förskott från eller kommunicerade med en hel del av den tidens magasin; som Folket i Bild, eller dagstidningarnas söndagsbilagor (och då fanns det betydligt flera dagstidningar än nu och alla var de intresserade av litterära bidrag och av kvalificerad journalistik) och när de kände att så var behövligt lät de gärna påskina att de representerade betydligt större tidningar än de gjorde.
När de träffade filmregissören Erich von Stroheim exempelvis. Han var i Paris för något projekt som rätt troligtvis aldrig blev av men lät sig nådigt utfrågas av de två unga männen från Sverige.
Mycket av det här har långt senare samlats i olika volymer med urval av Lars Forssells journalistik. I Expressen var han exempelvis periodvis mycket flitig. Han bodde mitt emot redaktionen på Wivalliusgatan på Kungsholmen och gick över med manuspapperen själv och fick ut honoraret direkt, i (det var på den tiden när sånt gick för sig).
När behoven förelåg på riktigt kunde han komma med tre manus, vid separata tillfällen, under en och samma dag. Tre separata honorar, alltså...
Lars Forssell var nog en av de allra trevligaste människor som jag haft det utomordentliga nöjet att å yrkets vägnar samtala med.
Jag gjorde det några gånger under årens lopp och pratade även med honom i telefon; intressanta och spännande upplevelser där man alltid fick för sig att Forssell låg ned på en säng eller nåt, rökhostade någonting hemskt, skrattade bullersamt och lät tändstickorna fyra eld på ständigt nya cigaretter.
När han dog i förra veckan, efter lång sjukdom i en ålder av 79 år, fick jag anledning att dra mig till minnes ett och annat omkring denne ordens dribblare med det stora och mycket hjärtliga skrattet (axlarna började hoppa upp och ner och ögonen försvann helt när han hade roligt - något han hade lätt för och nära till).
I samband med en bokmässa i Göteborg hade han kommit med minnesboken Vänner och han hade den stora vänligheten att i mitt exemplar av den skriva på försättsbladet "Till Rolf Nilsén - från och med nu en av mina vänner".
Under samma bokmässa hade jag också träffat den stenhårde deckarförfattaren Mickey Spillane (med blond och ung hustru hängande på hans arm; hon såg ut som en av damerna på omslagen till en av de många kioskdeckare som Spillane hamrade fram) och honom var Forssell sugen på att få höra mera om.
- Man läste ju Spillane och andra tuffa amerikaner på 1950-talet. Inte så stor litteratur, kanske. Men spännande. Och roligt!
Att ha roligt var helt enkelt ett primärt intresse och nöje för Lars Forssell. Vi förenades i gemensam beundran inför den amerikanske komikern Jimmy Durante (han som hade en väldig och tveklöst av vistelser i skog och mark fint marmorerad näsa,som han refererade till som "schnozzola"), som Forssell kärleksfullt beskrev som "en värmelampa i mörkret".
Chaplin förblev en av hans ikoner och hans bok om honom, från början av 1950-talet, är fortfarande helt outstanding.
Och vem tror ni var den som främst drev på i Svenska Akademien för att Dario Fo skulle få Nobelpriset i litteratur? Forssell kände verkligen igen en riktig gycklare när han såg en.
- Men nu för tiden är det sällan som jag dricker sprit. Det tar för lång tid att uppnå den eufori som man är på jakt efter och effekten sitter i alldeles för kort tid. Men bakfyllorna blir allt svårare att ta sig igenom, sa han samtidigt som han drack en stor klunk vin (en livsnödvändig dryck för honom) och tände ännu en ny cigarett (dito där).
Dock var livet inte enbart skratt och glädje för Lars Forssell. Han kunde drabbas av omfattande och sönderslitande depressioner och ångestanfall, som sänkte honom som migränattacker och jagade honom till sängs i mörka rum. För veckor eller rentav månader i sträck.
Lars Forssell tilldelades också Erik Lindegren-priset av kulturnämnden i Luleå. Lindegren var hans mentor, förebild och de hade även starka och gemensamma alkoholintressen.
Han skulle själv komma upp och hämta priset. Men klarade inte av det. Han kom inte ens in i taxin utanför bostaden, på grund av jävlarna som ristade i hans själ.
Men nog är det en förlust att Lars Forssell har ryckts bort. Men minnet av honom och hans fantastiska skratt lever kvar så länge det finns någon som kan berätta.
Jag var ute i skärgården i helgen (Nässkatagrund i 0923-området!) och då var favvokatten Malin väldigt avvaktande när jag återvände. Försvann in under sängen med ett förebrående ögonkast och så. Men hon tillhör typen som glömmer lätt och forgive and forget så - alles well mit Malin!
Och både äventyret och sommaren fortsätter.
Den senare startar ju faktiskt inte på riktigt förrän - nu!