Många har länge förknippat Lars Lerin - en av Nordens främste akvarellmålare - med ett ångestfyllt liv och bilder av öde hus. Men faktum är att de senaste åren har han nästan inte målat några ödehus. Och han är heller inte särskilt olycklig.
- Jag är inte svartsjuk längre och lever inte med rädslan för att bli övergiven. Numera väljer jag ensamheten själv när jag behöver den och det är en väldig skillnad.
Men så har det inte alltid varit.
Torsdagskvällens samtal, som leddes av Kerstin Wixe, skulle fokusera på böckerna - en diger produktion av ett 50-tal böcker och kataloger med texter och bilder av Lars Lerin. Skrivandet och målandet har alltid funnits parallellt för honom. Men det visade sig snart omöjligt att tala om hans konstnärskap utan att fördjupa sig hans liv. Han använder sina erfarenheter, sina resor och upplevelser i allt sitt skapande, berättar han, och han kopplar aldrig bort konstnären inom sig.
I tidig ålder, när han växte upp i Munkfors, väcktes en fascination hos honom för just övergivna hus.
- Pappa och jag hade som en liten hobby att resa runt och titta på gamla ödehus i Värmland. Någonting skulle man ju göra. Jag har alltid känt mig lite udda och aldrig tyckt om att skruva med mopeder.
När han ser tillbaka på sin ungdom tycker han att han missade mycket och han umgicks helst med samhällets äldre, särskilt en "lite galen" kvinna som hette Astrid. Sin homosexualitet dolde han in i det längsta.
- Att jag blev retad och kallad "tös" av de andra barnen gjorde mig egentligen ingenting, men jag var rädd för att mamma skulle bli ledsen.
Skammen över att vara avvikande fortsatte följa honom och han tror att hans långvariga missbruk av tabletter och alkohol "konserverade" den. Först på senare år har han börja komma ur känslan av utanförskap. Det var efter det att förhållandet med mannen Yngve på Lofoten sprack, han återvände till Värmland och började söka kärleken på nytt, samtidigt som han la av med sitt missbruk.
I dokumentärfilmen För dig naken berättar han öppenhjärtligt om mötet med Junior från Brasilien - mannen han numera är gift med.
Över huvud taget har han alltid varit väldigt öppen med sitt liv och sina tillkortakommanden.
- Jag vet att folk kan säga att "Lars Lerin, han måste ha haft ett helvete". Jag känner inte riktigt igen mig i det, även om det ju är mer tacksamt att skriva om eländet än om det som är roligt.
Men några ödehus har han knappt målat på snart tio år.
- Kanske något då, men just nu är det mest insekter och skalbaggar. Det är så mycket jag vill måla, det står på kö inne i huvudet.