Läsbart och läsvärt

Mats Söderlund skriver en underbart motsägelsefull text om den samtida poesin i det nya numret av Komma. Vad ska vi med läsare till? frågar denne författarförbundsordförande och poet och ger därefter alla tänkbara svar. Vilket är mycket tacknämligt eftersom det samtida poesiläsandet undergår en topografisk omvandling. Det har bytt landskap helt enkelt. Söderlund, som omedvetet tycks ha anammat språkmaterialismen, erkänner att det kanske inte var kungsvägen till läsare och försäljning. Måhända det, samtidigt ger han till utrop som "Det saknas broar att färdas över". Broar? Om inte boken läses, vilken bro talar vi då om? Förlagen har skurit ner lyrikproduktionen, sant, men Söderlund skriver själv (apropå Bonniers lyrikportal) att de yngre generationerna poeter inte är överdrivet skickliga i att kommunicera med sin publik. Där kan man ana ett problem, men icke så förklarar Söderlund. Uppläsningarna minskar ju, kultursidorna smalnar, tystnaden breder ut sig. Utom på nätet, poeter.se har 45.000 besökare i månaden. Den breda poesin, som Jenny Wrangborgs, består. Stötande 4.000 exemplar har hon sålt. Och så en ny saltomortal, förlagen undertrycker bred poesi eftersom den smala ger kulturell legitimitet. Varpå Söderlund avslutar med att hylla det alternativa, småförlagen, folkhögskolorna. En mångsidig analys, poesin lever och dör samtidigt. Den smala poesin minskar eftersom den breda diskrimineras? Hög angelägenhet karaktäriserar detta nummer av Komma. Erik Jonsson lyckas förena det katalogmässiga med det angelägna i en mörk bild av Birger Vikström, storbegåvningen som gick bort bara 37 år gammal. Och Jenny Wrangborg bevisar själv varför hennes poesi får läsare, hon skriver ju om alla dem som "bär de här städerna", en nutida arbetardikt, rak, uppenbar och utan all sekterism. Jerker Sagfors bränner till i De döda kommer från Karelen, smått underbara rader av kärlekshat till den finländska varianten av ars moriendi: att dika ut myrar och därefter dö. Detta endast ett axplock, kenyanska dikter, en rolig sak av Peo Rask själv i onämnbart ämne och en underbar Chrounskog-analys av Aron Sjöblad som ger samtidspoesin full rättvisa. Lysande ironi. Hela numret klart läsvärt.