Läser med skräckblandad förtjusning

Kultur och Nöje2007-07-18 06:00
Finns det någon bok som lyckats med att bilda begrepp och oanständighetsförklaras som Vladimir Nabokovs Lolita från 1955? Jag kan inte komma på någon. När boken nu ges ut i Bonniers klassikerserie, i nyöversättning och efterord av Aris Fioretos, är det på prunkande och överflödande prosa som borde kunna konkurrera ut den mesta annan sommarläsning. År 2007 är texten fortfarande förföriskt frånstötande och fascinerande. Vad är då Lolita? Lolita är en litterär road movie genom USA ur en pedofils ögon. Lolita är en nymfett som likt Venus stiger upp ur en snäcka. Lolita är projektionsyta för ett begär. Lolita är titeln på ett svek. I berättelsens början har Humbert Humbert tagit livet av sig i häktescellen, anhållen för mord, och läsaren placeras i domstolens jury som får ta del av Humberts författade försvar till bekännelse. Denna inleds med Humberts giftermål med mamman till unga Dolores Haze (Lolita), bortrövandet av dottern sedan modern dött innan Humbert hunnit undanröja henne, och färden genom USA:s motellvärld på snirkliga vägar undan avslöjande sätts i rullning. Humbert är ingen berättare man kan lita på, turen springer honom i händerna väl ofta, och han gör allt för att framställa sig själv i bättre dager än sin ärkefiende Clare Quilty - också han en snuskgubbe, som mot slutet av boken tar Lolita ifrån Humbert. Boken skiljer sig markant från Stanley Kubricks film från 1962. I filmen är det Lolita som förför Humbert och således ställs medansvarig för Humberts övergrepp. I boken är det hela tiden Humberts begär det handlar om. Det är hans självdefinierade sjuklighet som läsaren tvingas nära, som när Humbert betraktar Lolitas duniga ben och låter sitt begär spela fritt över hennes kropp. Men Humberts värsta fiende tiden hotar förvandla nymfetten till flygfärdig fjäril. Humbert ser inte alltid vad läsaren får se: när Lolita redan börjat sin utveckling till kvinna, eller när språket rymmer dubbeltydigheter som är betydligt grövre än vad de vid första anblicken verkar - något Fioretos också diskuterar i sitt fylliga efterord. Nabokov arbetade med Lolita i sex år, men hade upplevt "den första lilla skälvningen" till idén långt tidigare. Han skrev på både engelska och ryska, föddes i Ryssland men tvingades leva sitt vuxna liv i landsflykt. Romanarbetet kom igång ordentligt 1951 under fjärilsexkursioner tillsammans med hustrun i USA. Jag läser Lolita med skräckblandad förtjusning - för det är inte fråga om någon ofarlig läsning. Att tvingas så nära svek mot barn är plågsamt, att dessutom börja tycka om Humbert samtidigt som man fördömer honom är värre. Värst är nog hur läsarens delaktighet i begärsproduktionen av unga kvinnor uppenbaras; att Lolita är den mest åtråvärda, vackra och hennes oskuldsfulla beteende det mest begärliga man kan tänka sig är inte direkt något ideal vi lämnat såhär på 2000-talet - det århundrade Nabokov också väntade sig boken i tryck.
Lolita
Vladimir Nabokov
Översättning Aris Fioretos
Albert Bonniers Förlag
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!