När Piteå kyrkopera i går hade premiär med del 4-6 av Bach juloratorium var det med speciella (och roliga!) förutsättningar: hela verket framfördes utantill och dessutom med scenisk gestaltning. Solisterna hade inte som brukligt är semester under körpartierna utan bildade tillsammans med en ytterligare sångarkvartett en åttahövdad kör. Orkestern bestod av sedvanligt blås men med endast enkelbesatt stråk, alltså cirka tio stråkar färre än vanligt. Till det har man till varje spelort knutit lokala körer som sjunger koralerna på svenska.
Gudarna ska veta (i det här fallet mera lämpligt: den Levande Guden) att handlingen inte är den lättaste att gestalta: Jesusbarnet får sin förhud bortskuren, och sedan kommer de vise männen på besök och hyllar honom. Det sistnämnda som faktiskt skulle gå att göra något av avhandlar Bach i ett enda längre recitativ i sista delen. Dessutom kommenteras handlingen av arior vars texter är starkt knutna till den tidens fromma andlighet som kan kännas främmande för oss i dag. Men Kjell Peder Johanson gör det väldigt bra, med enkla medel såsom positionsförflyttningar och blickar inom ensemblen väcker han liv i handlingen och driver den framåt. Johannes Liedbergius leder med säker hand orkestern och levererar nödvändiga snabba övergångar mellan satserna och friska tempon (alldeles under ribban: för snabbt) i övrigt. Det är kul att se sångarensemblen sceniskt, när den är så liten får varje person en prägel, sopranen Kristina Hansson riktar sina ögon mot lyssnarskaran och avfyrar med dem en intensiv eldsalva, som effektivt ackompanjerar hennes vackra röst, som mognat och blivit bredare sen jag senast hörde henne (för typ tio år sedan). Annika Hudak får mot bakgrund av det i övrigt väldigt unga gardet rollen som ålderkvinnan som moderligt levererar visdomsord till övriga ensemblen med sin härliga, fylliga alt. Lars Johansson Brissman har en ordentlig basstämma och när han ett tag är Herodes med armarna i kors ser han så otäck ut att det för ett tag är 15-årsgräns på föreställningen. Johan Christensson med sin lätta vackra tenor spelar ut ett stort register där utgångspunkten är en enkel, charmig kille i skjorta och väst som berättar en historia. En eloge också till Ripienokören, som är studenter från olika håll (mest Piteå!). Med enkelt, jordnära agerande är de oemotståndliga charmtroll som förgyller föreställningen. Kul också att lokala körer fick komma med. De skötte sig också med den äran, med bra klang och fint driv (som körledare kan jag inte låta bli att säga att textningen kunde vara tydligare)! Sammantaget en föreställning man känner sig berikad av.