Liten konsert - stor konst

Kammarkonserten i går på stora scenen både såg bakåt och pekade framåt. Samtida kompositioner kombinerades med två av Beethovens sena pianosonater. Norrbotten NEO befäste sin position som kammarensemble för ny musik av internationell klass; dessutom går Petter Sundkvist från klarhet till klarhet som presentatör (som dirigent går han klar sedan länge): pedagogiskt, avspänt akademiskt, med ibland härligt förbluffande ytterkurvor där själva den intellektuella rörelsen fick ett egenvärde i förbluffande samklang med musiken. Pierre Boulez eleganta Improvisé, (1969+2005) i klassisk modernistisk stil, satte tonen. Distinkt, samspelt, formmedvetet, instrumentalistiskt högklassiskt. Och dessutom visade NEO omgående att Studio Acusticums tag-line "akustik i världsklass" definitivt stämmer - på kammarmusikaliska framföranden (med stor orkester är det si och så, faktiskt). Italienaren Fausto Romitelli utnämndes av Petter Sundkvist till kanske en blivande klassiker. Hans Nell’alto dei giorni immobile (1990) bar i mina öron tyvärr mycket av den nutida klassiska modernismens stigmata, i form av introvert klangfixering, uppenbart byggande på en teori- och idébaserad estetik. Den hemska definitionen av verket, spektralestetik är i sin pretention tyvärr alldeles för betecknande för de här kvävande tonmolnen. Konsertens övriga två samtida verk var desto mer rytmbaserade, influerade av jazz och rock, tyckte Petter Sundkvist; knappast, tycker jag. Franco Domatonis Arpège (1986) kändes fräschare än så; Michael Torkes eklektiska Telephone Book (1985+1995) smakade mer frankogermanskt 1920-tal. Valvkrönet på konserten var den holländske pianomästaren Ronald Brautigams framförande av två Beethoven-sonater, nr 30 och nr 32. I ett framförande utan virtuoseri av de här epokgörande verken - ett slags pianokonserter utan orkester - fann Brautigam en perfekt balans i gestaltningen av Beethovens oroliga andes barn, kärleksfullt tuktade till sällsynt mogenhet. En både kunnig och varm publik samspelade på sitt sätt till att göra den här konserten av hög densitet skönt epokgörande i Norrbottens musikliv: konstnärligt, pedagogiskt, musiksociologiskt. Finns det en bättre kombination?