Det liksom bara small till när David Nicholls publicerade sin roman En dag för några år sedan. Och det över hela världen också. Det var en roman av den där typen som appellerade till "alla"; succén var omedelbar och En dag rusade upp på bestsellerlistornas topp. Överallt.
Och det är en ömsint, sorglustig och lätt bitterljuv roman. Som det givetvis bara rörde sig om en tidsfråga innan den skulle förvandlas till film.
Nu är den här, regisserad av danskan Lone Scherfig och i stort sett följande romanen slaviskt (fast med de i sammanhanget nödvändiga obligatoriska komprimeringarna, givetvis).
Och En dag som film är - helt godkänd och acceptabel. Knappast lika magisk som romanen (men det rör sig ju om två väsensskilda konstverk), även om det i sig är närmast omöjligt att med iakttagande av någorlunda känsla pressa in en berättelse som spänner över cirka 20 år på endast två ynka timmar.
Emma och Dexter träffas på sin gemensamma examensfest 1986, får nästan - men inte riktigt - ihop det, men bestämmer sig för att bli vänner i stället. Och träffas årligen, på just det datum som de ursprungligen stötte samman. Den 15 juli.
De har kul ihop, trivs och skrattar. En gång per år. Så småningom blir det lite mera. Och under några år - ingenting alls.
Och hela tiden rullar och pågår det som i allmänhet brukar refereras till som LIVET (eller något liknande) obevekligt bara vidare.
Dexter blir en töntig och drogmissbrukande tredje klassens TV-kändis. Emma blir lärare och drömmer om att bli författare. Och detta både verkar och är ju ganska så banalt, egentligen.
Om inte Anne Hathaway hade haft rollen som Emma. Hon är ingenting annat än underbart frapperande och genomgående äkta (samt vacker och rolig också) i varje millimeter av sin varelse.
Jim Sturgess, som Dexter, kommer inte ens i närheten. Även om han gör så gott han kan och kanske lite till också.
Och så innehåller filmen också en handfull med riktigt magiska moment, som riktigt får det att bränna till i magtrakten samt i ögonvrårna. Så genomgripande bra är faktiskt dessa. De är avgörande för hela filmen.
Lone Scherfig, som slog igenom med den riktigt fina Italienska för nybörjare och som lyckades helt okej med Carey Mulligan i An Education härom året, har alltså nu visat att hon klarar av även sånt som detta.
Bara att allsidigt gratulera. Men allra mest till den helt fantastiskt underbara och djupt begåvade Anne Hathaway!