Den ryska litteraturen är frisk, den ryska politiken icke. När Putin drar in i Syrien för att samla ihop ytterligare en inrikespolitisk stödjepunkt utrikespolitiskt börjar jag läsa Jevgenij Vodolazkins Laurus. Som kallas "ohistorisk roman" fast den berättar om 1400-talets Ryssland där pesten härjar, bönderna sliter ont och en gosse Arsenij växer upp till en helig man, en som har läkande händer och profetiskt sinne och skaror av troende runt sig. Gudsdåren som talar direkt ur anden, som finns hos Dostojevskij, hos Tolstoj och vars normbrytning verkligen, verkligen är ett brott mot normaliteten.
Det är en episk roman om ett Ryssland där människorna aldrig uppger tron fastän tron överger dem och man flyger tillsammans med den.
Rysk litteratur, den återkommer ständigt, tänk att återigen få ta del av Isaak Babels Ryttararmén, en klassiker från 1926. Babel mördades av Stalin 1940, kanske inte personligt, men något liknande. Stalin hade aldrig långt till hemliga polisens avrättningslistor, ibland prickade han själv av namnen. Ryttararmén är en skildring av kriget mellan Sovjetryssland och Polen 1920, absurd och storslagen, och det är en omläsning från en mer heroisk tid, 1970-talet. Nu läser jag den när Nobelpriset tillkännages och tänker lite förvånat: att man låtit Aleksijevitj leva.
Babel fick inte leva, det fick däremot Zamjatin, han emigrerade i tid till Paris, men försökte länge vara en god bolsjevik. Ironi var ju inte Stalins bästa gren så Jevgenij Zamjatins dystopi VI förbjöds och publicerades först 1988. Framtidens mörker springer ur tron på rationalism och planering, det ekar Dostojevskij ut Zamjatin, men verket skrevs innan Sovjetsystemet kommit ut ur garderoben som skräckvälde. En ganska extatisk prosa, ändå effektiv.
Det vita gardet var Michail Bulgakovs debut. Den kräver sin läsare och gör de svart-vita bilderna om Ukraina vs Ryssland värdelösa. Det är Kiev och första världskriget. De tyska trupperna har just fördrivit de röda ur staden. Ukraina är för tillfället självständigt, men ledningen är tyskvänlig. Familjen Turbin försöker bevara sin bildade urbanitet medan storpolitiken härjar i kulisserna med sex arméer. Monarkister, kommunister, märkliga patrioter, gammalmodiga tsarister och såklart ukrainska nationalister. En bok för att få perspektiv på det där med Rysslands del av Ukraina och Ukrainas del av Ryssland.
De återvänder, de ryska litteratörerna. Som den helige Arsenij återvänder till sin by på ålderns höst och då blivit den helige dåren Laurus, en eremit och hela Rysslands läkare. De är ljuset från Öster och jag undrar om det ljuset hämtat sin styrka just ur mörkret, ur politikens mörker?
Fotnot: Romanen Laurus på Ersatz förlag, övriga Modernista förlag