Lördagsnätter på Berlin Alexanderplatz
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men det får jag ändra på, för av en eller flera anledningar tog jag mig aldrig iväg och åt några ostron när sådana erbjöds på loungebaren (blunda nu för här kommer textreklam) Invit i fredags.
Men det är annars ett utmärkt initiativ. Och jag lovar att ansluta nästa gång delikatesserna dukas upp (men de får gärna vara gratinerade också!).
Ostron au naturell ska man bara tippa i sig. De är en levande organism, men de dör på vägen ner mot magen, så det är ingen fara. På sin höjd lite citron över dem (på en restaurang har de ju öppnats av personalen) och så in i munnen och ner bara.
Och jag lovar: det är sensationellt gott. En rå och lite vild smak. Man blir hookad direkt (alternativt: man avskyr dem på en gång). Riktiga konässörer på området kan äta flera dussin, men till dem hör absolut inte jag.
Fast jag har ätit ostron på ett av de ställen där man verkligen ska äta sådana. På The Oyster Bar, i nedre avdelningen av Grand Central Station i New York. Och det vid ett flertal tillfällen också (så det så!).
Det kan jag försäkra: är en upplevelse det!
Vid lunchtid där är det massor av folk. Men man kan vänta i baren på att bli placerad. Och så lotsas man till ett bord av en effektiv servitör och får en lakansstor meny i handen och - på den finns det grejor!
Alla möjliga kombinationer med ostron, förstås. Dagsfärska och influgna från Maine. Och så all möjlig annan sorts skaldjur också. Rekommendabelt är att starta med en New England Clam Chowder, som är en verkligen deliciöst jättegod krämig musselsoppa, och så ladda vidare med ett gäng gratinerade ostron.
Efter detta, och kanske något i öl- eller bourbonväg som dryck för att röja väg för läckerheterna, garanterar jag förbehållslöst att man står sig i ett antal timmar och mår exakt hur bra som helst (jag hoppas för övrigt få uppleva just en sån här måltid i New York åtminstone en gång till; det skriver jag gärna!).
Men eftersom det inte blev några ostron i Luleå i helgen, så ska jag ju sluta tjata om dem nu då.
Gym har det emellertid blivit under den senaste tiden. Vid några tillfällen.
Jag ordinerades äntligen sjukgymnastik mot det nästan årslånga onda i mitt högra knä, som uppkom efter en viss händelse i en gångtunnel som jag inte tänker berätta något mera om just för tillfället.
I mitt snart 53-åriga liv har jag aldrig varit in på ett gym. Aldrig. Helt otrampad terräng för mig.
Men jag tog mig till Step In och sjukgymnasten Tommy Wikström introducerade mig pedagogiskt i den maskinpark som fanns där.
Inför en av stolarna frågade jag var man slog på strömmen. För den hade misstänkt stora likheter med den variant av elektriska stoilen i amerikanska fängelser som kallades för "Old Sparky", så det kändes som rätt befogat att fråga.
Men i stället handlade det om att sätta fast sig med kardborrband kring fötter och lår, efter att man ställt in den belastning som man önskade sig, och så sätta igång med att sparka ut med benen. I en någorlunda acceptabel (nåja!) takt.
Annat man hade för sig i lokaliteterna var att ligga på mage (det ni - just när jag hade lagt mig dök det upp någon för mig fortfarande okänd mansperson och undrade glättigt om "jaså, blir det reportage nu?" - då var jag YTTERST nära att till denne någon föreslå ett oceremoniellt ´"tänk om du skulle ta och fara åt helvete, så kan jag skriva ett reportage om det i stället?". Men jag höll givetvis käften) och lyfta så mycket man orkade med vardera benet. Vilket i mitt fall var 50 kilo, tack så mycket det räckte så bra med det. Och jag behövde inte kalla på färdtjänst för att ta mig upp ur maskinen i fråga, även om det seriöst kändes som om det skulle bli frågan om det.
Det handlade om en del annat också, i gym-hallen. Men det kan vi spara tilll en annan gång. Det väsentliga är i alla fall att efter de sejourer som jag har varit där så känns det allt bättre i mitt knä. Och det är för mig helt sensationellt.
Efter att ha haltat omkring i nästan ett år känns det nu som om det finns något där bortom bergen (lätt jobbig metafor, men den får för ögonblicket duga). Äntligen!
Och det finns ju så mycket att skriva om. Som hur det känns att få en hittills okänd syster efter nästan 53 år. Men det får också vänta till någon annan gång. Hur spännande det än är.
I stället en rekommendation av vad man kan göra på lördagsnätterna för tillfället.
I tre prydliga femtimmarsblock visar SVT1 Rainer Werner Fassbinders myllrande, fantastiska, helt vidunderliga TV-serie Berlin Alexanderplatz, från alldeles i början av 1980-talet och sedan dess bara reprisvisad en enda gång (i TV 3, faktiskt).
Start vid 23.00 och målgång vid 04.00. Nej, man ser inte på det här, med allt tröttare ögon. Man spelar in det. Och tittar senare.
Det är en upplevelse utöver det vanliga att möta Fassbinders version av Alfred Döblins roman om det människomyllrande livet på Alexanderplatz, i slutet av 1920-talet. Med den väldige Günther Lamprecht i centrum.
Det här rör sig om en av de allra bästa TV-serierna någonsin. Alldeles på samma nivå som de engelska En förlorad värld (Brideshead Revisited) och Juvelen i kronan (A Jewel In the Crown), efter romaner av respektive Evelyn Waugh och Paul Scott. Man bör inte missa den (och även dessa serier skulle för övrigt gärna kunna få nattmanglas enligt det nu aktuella receptet!).
Katten Malin har - tack och lov! - inte riktigt fattat att det faktiskt är mars ännu. Hon är oroväckande tyst och lugn.
Ännu ... Men som vi alla vet:
Äventyret fortsätter.