Lundell på halvfart

Ulf Lundell Gültzauudden Söndag 10/7?05 Upp till Norrbotten tog han sig inte förrän något år senare; han hade spelat här tidigare men personligen såg jag honom inte live förrän den där helt magiska kvällen på gamla Kåren, på Skeppsbrogatan i Luleå, när-var-det-nu 1978 eller 1979? Sedan dess har det ju egentligen bara rullat på. Ganska oavbrutet, faktiskt. Under långa perioder har Ulf Lundell visat upp en närmast manisk och desperat produktivitet, som manifesterat sig i hur många plattor som helst (ibland två stycken utgivna under samma år), romaner och andra litterära verk och så turnéer ? långa och omfattande sådana, vanligtvis och för säkerhets skull både en på vintern och en under sommaren också. Och sedan flera år tillbaka är det också så att Lundell envist väljer att hålla käften och endast meddelar sig med omvärlden via plattorna, böckerna och det minst sagt sparsamma mellansnacket som han använder sig av under livespelningarna (på Udden i söndags kväll begränsade det sig i stort sett till ?Hallå, Luleå? och så en kortfattad redogörelse om hur häftigt det är att köra nercabbat i en stor amerikansk bil). Presskonferenser eller separata intervjuer beviljar han numera ytterst sällan och i strikta undantagsfall. Han har vid flera tillfällen tyckt sig som orättvist behandlad av enskilda (kvälls)tidningsjournalister, ledsnade på det bokförlag som han alltid kommit ut på och bytte till ett mycket mindre (men har nu bytt tillbaka igen och kommer med en ny och säkert väldigt omfattande roman till hösten) och håller sig mycket för sig själv. Fast han skriver flera låtar än så gott som någon annan svensk artist och har uppenbarligen ett behov av att få dem alla inspelade och utgivna också. Den 20 november fyller han 56 år. Vi får väl lov att gratulera redan så här pass tidigt. Själv har jag sett Ulf Lundell mellan 15?20 gånger under årens lopp. Jag har inte exakt koll, men siffran ligger där någonstans. Ibland har han varit glad, smittsamt spontan och lättillgänglig. Vid andra tillfällen bara krokigt sur och bistert butter. Det har också hänt att han bara varit ointresserad, som när han manglade burdus industrirock som lät som den kom direkt från verkstadsmiljön, för några år sedan. Numera växlar han mellan mycket nytt och en del pålitligt gammalt. Han är oftast i alla fall ganska glad och när han stod inför kanske drygt 1.000 fans på Gultzauudden i söndags kväll, så märktes det strax att han befann sig i anmärkningsvärt vitalt god form. En lätt sammanbiten gitarrhjälte i svart skjorta, som valde bort alkoholen för länge sedan och som när han inte rastlöst turnerar sig fram genom Sverige tillbringar fritiden med att gå långa promenader över Stockholms Söder eller på stränderna vid Österlen i Skåne. Hur den här spelningen var då? Jo, för all del. Jag har sett både bättre och sämre spelningar med mannen i fråga. Den torde väl kunna betecknas som halvbra och började 20.00 (mer eller mindre exakt på sekunden när den skulle börja ? Lundell kan man verkligen lita på!) och slutade rätt precis två timmar och 45 minuter senare. Då hade det börjat regna, 20.55 (ganska försiktigt), ännu mera 21.25 och därefter slets himlen i sär vid flera tillfällen och det började både åska och blixtra och regnet vräkte ner och de som ville ? och även fick ? höra (Oh, la, la) jag vill ha dej, Kär och galen, Hon gör mej galen, gamla fina och helt och hållet outslitliga Chans och diverse annnat också, fick skyla sig med medhavda filtar eller regncapes och ta skydd under något träd eller på Uddens gamla scen. Där det till sist stod en hel klunga människor och såg ut som de var en stor sångarkör som bara väntade på att få framträda. Det hade nog kunnat bli en ännu längre spelning också; Lundell har ju inte bangat för fyratimmarsvarianter, men det ihärdigt usla vädret var förmodligen en bidragande orsak till att det nu ?bara? blev som det blev. Andreas Dahlbäck bakom trummorna är en hårt huggande fenomenal slagkreatör och saxofonisten Marcus Olsson är så nära man kan komma Clarence Clemons i E Street Band. Vilket också var bra nära. Lundells (o)vana att allt som oftast plocka fram Dylan-munspelet och blåsa i väg toner rakt upp mot den himmel som just den här kvällen inte var så värst övertygande blå, får man ha fördragsamhet med. Ibland fungerar det. Minst lika ofta gör det så väldigt lite. Gitarristen Janne Bark är Lundells evige vapendragare och man kan säga detsamma som i det ovanstående om honom också. Han fungerar ibland. Och ibland inte. Jag skulle inte ha något emot att åka tillsammans med Lundell i en nercabbad Ford Thunderbird eller Galaxie från sent 1950-tal, med Öppen väg, öppen bil vrålande ut ur högtalarna. Andra nya låtar som Om det här är vintern, Vitt regn, OK OK (speciellt mycket den!), Top Hat, Kapten Kidd och Skaka på dom känns också klanderfria. Däremot blir det alltför melankoliskt jämntjockt att köra ett par tre evighetsballader i svit efter varandra. Då kräver publiken uppryckning. Och får det också. Mångas nävar befann sig energiskt viftande i luften och den alldeles speciellt trogna klungan av ?Uffe, Uffe, Uffe?-fans framför scenen gav sig aldrig. Och det har dom aldrig någonsin gjort heller. Extranumren inkluderade Om sommaren, Det ser ut som jag vill kyssa dej, Gå ut och var glad. Sommaren är härmed troligtvis definierad för väldigt många och absolut ingenting ont med detta. Men nog hade ju värmeböljan ändå kunnat få lov att fortsätta genom de här timmarna med Ulf Lundell också. Då hade det ju också varit ännu mera befogat att vråla med i Lycklig, lycklig.

Lundell på halvfart

Nej, men hallå ? nu har det väl ändå gått alldeles för fort här! Det är ju faktiskt 30 år sedan Ulf Lundell debuterade, med LP:n Vargmåne och med romanen Jack och han började jobba i turnésvängen det året också.