Lysande dassprosa

2012. Året då vi pratat SD, Tintin och black face-tårtor. Året då Stina Wirsén slutade teckna Lilla hjärtat och Disney finputsade Kalle Ankas jul. Året då kulturen verkligen fyllt sin uppgift som samhällsspegel. Och året då nöjesprofilerna stått för de dummaste (Ulf Brunnberg) och smartaste (Soran Ismail) analyserna.

Den som sammanfattat det hela allra bäst är nog skribenten och nätaktivisten Kawa Zolfagary.

Den 11 oktober förra året, skapade han Facebook-sidan Vita kränkta män som idag har över 60 000 likes – och fortfarande växer. Han beskriver själv sidan som ”ett roligt och effektivt sätt att belysa och bekämpa rasism, sexism, homofobi och andra former av diskriminering genom att använda humor och satir”. För många är det vid en första anblick inte självklart att detta är på skoj – vilket alltså är fallet och vilket Kawa också då och då påpekar.

Och idén är genialisk. Allt från tidningsartiklar och notiser till nätkommentarer läggs upp och debatten är öppen dygnet runt, hela tiden.

När Galago valde att ge ut dessa bitskheter i bokform förra månaden, sålde boken slut på väldigt kort tid. Men jag vet inte jag. Som toalettlitteratur är det här såklart alldeles lysande. Och såklart oändligt mycket bättre än de dassböcker som vanligtvis hänger på tossi hos folk. Ja, det är ju egentligen helt befängt att ens jämföra.

Men hur viktiga både Kawa Zolfagary och Vita kränkta män än må vara, tycker jag inte riktigt att konceptet funkar i bokform. Det blir liksom... lite platt. Det snabba, extremt tajmade – som jag tycker är halva grejen med Vita kränkta män – går förlorat. Och jag saknar även Kawas egna ord och kommentarer, samt interaktionen med Facebooksidans följare.

Dessutom känns det, tyvärr, som att de velat rida på vågen och lite så där i förbifarten slängt ihop materialet.

Allt detta är alltså i jämförelse med ursprunget, det vill säga Vita kränkta män på nätet. För jag kan inte låta bli att tycka att det är för väl att Kawa Zolfagary försöker sprida sig i så många kanaler som möjligt. Han behövs och han ger hopp. Dessutom tror jag humorn och hans sätt att bara presentera fakta rakt upp och ned, i all sin enkelhet, kan fånga upp en helt annan publik än de som lätt mumsar i sig långa, lite småbajsnödiga texter om samma ämnen.   

Och du, missa inte Maria Svelands förord. Love it! Och vill du se Kawa Zolfagary i en visserligen överlägsen fight med ärkerivalen Pär Ström, sök på TV4 play.