Maffiamassaker och författares död

Fick ni någon varm och skön kram i går, på Alla hjärtans dag? Någon blomma, kanske? Eller något geléhjärta, en tårtbit, en god middag eller ett ännu godare glas gammal spansk brandy, möjligen (ett sånt där som brukar betinga cirka 120?130 kronor för bara ett litet, litet glas men som är så GOTT ? om man inte väljer ett alkoholfritt alternativ som också kan vara lika gott, förstås). Alla hjärtans dag är, hur dirigerad av köpmän och kommersiella krafter den än kan vara, en av de där dagarna då man ska tänka goda tankar, krama sina älskade och goda vänner samt vara så hjärtinnerlig som möjligt. Det kan man ju vara andra dagar också, men alltså speciellt mycket den här dagen ? det gör ju verkligen ändå inte ont, eller hur? Varje Alla hjärtans dag drabbas jag dock av tankar på en händelse som inträffade för nu 66 år sedan. Det var då som gangsterkungen Al Capone i Chicago eliminerade det sista konkurrensmotståndet mot sitt välde av spel, prostitution och spritlangning, i och med likviderandet av sju medlemmar i den så kallade O?Bannion-ligan. Ledaren för O?Bannion-ligan var på den här tiden ?Bugs? (Kackerlackan) Moran, som dock klarade sig från att dö genom att ligga hemma i förkylning just den här dagen. Capones män kom in i ligans hemvist, ett garage på North Clark Street, och uppgav sig vara poliser som skulle kontrollera om grabbarna hade vapen på sig. En sådan polisundersökning betraktades i de korrumperade kretsar som det här var frågan om som något av en rutinmässig skämtsamhet och sju gamla O´Bannion-män ställde fogligt upp sig mot en av garagets väggar. Varefter Capone-männen sköt ner dem. När senare den riktiga polisen anlände till platsen frågade en av dem en av ligamedlemmarna vem som hade skjuitit dem? ? Det är ingen som har skjutit mig, svarade den lakoniske gangstern. Och dog därefter. När jag befann mig på reportageresa i Chicago för några år sedan bestämde jag mig för att söka upp platsen för The St. Valentine?s Day Massacre, steg in i en taxi och bad chauffören köra till North Clark Street och det nummer som jag hade till garaget. Men på det numret fanns det bara en tom industritomt och chauffören frågade vad det var jag letade efter och jag sa att det var ett garage och då frågade han varför det då och jag sa varför. Men han hade aldrig hört talas om någon St. Valentine?s Day Massacre, vilket ju kan ha berott på att han verkade ha anlänt ganska nyligen från något land som exempelvis Nepal, Tibet eller något åt det hållet. Garaget var i alla fall borta, tydligen sedan länge, så det blev ingenting av med den nostalgiska gangsterexpeditionen. Fast Al Capone tillhör numera sedan länge Chicagos turistattraktioner, så det kanske skulle vara läge att bygga upp ett fejkat garage och regelbundet utföra fejkade massakrer där? Visste ni förresten att en av Al Capones bröder var polis? Och skötte sig rigoröst. Capone själv fälldes inte för något av de många mord som han hade beordrat och administrerat, utan för underlåtenhet att betala skatt ? vilket var ett federalt brott och innebar att han kunde ställas inför rätta även utanför Chicago. Det blev elva års fängelse och när han kom ut var han trött och märkt av syfilis, samt dog i obemärkthet. Innan han ens hade fyllt 50 år. Den amerikanske dramatikern Arthur Miller har tyvärr också dött. 89 år gammal. Det var Miller som skrev pjäsen En handelsresandes död, som har satts upp vid otaliga tillfällen sedan urpremiären i slutet av 1940-talet och även filmats några gånger. Miller var under några år på 1950-talet gift med filmstjärnan och den sexuella ikonen Marilyn Monroe, som han skrev pjäsen Efter syndafallet om. Det sägs att deras äktenskap var lyckligt, men att det till sist ändå slutade att fungera. Miller skrev filmmanuset till De missanpassade, som skulle bli inte bara Monroes utan även hennes medspelare Clark Gables sista film. Arthur Miller kom från Brooklyn, New York, och var en av stora amerikanska dramatiker som tydlligt hade inspirerats i sin verksamhet av norrmannen Ibsen; de andra var den äldre Eugene O?Neill samt Millers någorlunde jämnårige kollega Tennessee Williams och även den yngre Edward Albee. För ett tiotal år sedan gav han ut sina omfattande och i princip oavbrutet fängslande memoarer Tidskurvor, som även översattes till svenska och som är oerhört läsvärd. Där berättas bland annat om hur Miller tvingades vittna inför den fruktade senator McCarthys utskott angående oamerikansk verksamhet, men vägrade att svara och därefter beredde sig på att bli hämtad av polis. Jag skulle för övrigt ha träffat Arthur Miller för sju-åtta år sedan. Intervjutid var inbokad, men i sista stund skickade Miller återbud till hela sitt besök vid Bokmässan i Göteborg och bifogade ett sjukintyg. Nu för sent. Men som sagt var: läs hans memoarer, som är av den direkt gedigna sorten. Och se hans dramatik. Som alltid är lika aktuell. Ett gott initiativ just nu skulle väl vara att reprisera Bo Widerbergs uppsättning av En handelsresandes död, med Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollen Och så skrev ju Miller också Häxjakten, som i historisk dräkt återgav vissa av hans egna erfarenheter under McCarthy-hetsens tid och som blev en kraftfull film med Daniel Day-Lewis, Paul Scofield och Winona Ryder, samt Utsikt från en bro. Katten Malin använder ibland min arm som klösbräda, vilket man ju får stå ut med. Jag tror att hon gör det av kärlek, nämligen. Samt stark rekommendation av Ruth Rendells senaste kriminalrysare Thirteen Steps Down (Collins; England). Kusligt raffinerad. Och till nästa gång: Lev väl.