Hur viktig är den stränga formen för konstens verkanseffekt? Frågan ekar genom hela estetikens historia och har tvingande makt ända tills modernismen relativiserar alltsammans med spontanitet och primitiva uttryck. Vilket ofta maskerar det faktum att även där har formen maktställning. Försök att skapa det spontana uttryckets målning, den som vill och tror det enkelt. Eller det direkta uttryckets dikt, då kan den bundna formen faktiskt vara enklare, tryggare.
Malte Persson är en av de yngre diktare som nu återupptar sonettformen. Han gör det med djup elegans och formell virtuositet i den tunna, men sammansmidda Underjorden. En sonettsamling om Stockholms tunnelbana.
Ämnet är tacksamt och Malte Persson är utomordentlig. De klassiska referenserna till underjorden verkar aldrig långsökta, till sådant som dödsriket och glömskans flod. Redan på andra sidan drar gudarnas budbärare Hermes in i texten. Hans rätta plats är där nere, bland sina uppgifter har han den att leda människans själ till underjorden efter döden.
Och med vilken lätthet Persson tar oss vid handen och kopplar upp oss till det stora arvet där i underjorden: "där allt står fast och inga gränser glider,/ utom när trickstern Hermes överskrider/ en deadline härifrån till evigheten".
Underjorden är en magiskt begåvad diktsamling. Dess massa upphäver tyngdlagen, dess allvar befriar humorn, dess djupa försjunkenhet i antikt och klassiskt förlöser nutiden. Jag förstår, kort sagt, inte hur detta unga geni bär sig åt. Varje strof är en sång, legerad av motsatser till en fantastisk kontrapunkt, det handlar om människan, tiden, döden, vardagen, och hela tiden strömmar tunnelbanans slamrande puls genom fjortonradingarna.
"I detta slutna rum bland slumpvis vald/ resenärer uppstår snabbt antipatier/ skräck, undran, sexuella fantasier,/ etc. Men alla ord blir svalda, och dessa känslors ax till mjöldamm malda/ mellan de båda hjärnhalvornas stenar;/ man blandar bark från livets skavda grenar/ i bröd som världen lämnar obetalda ..."
Formen då? Jo, jag är övertygad om att formens krav i det här fallet driver tanken, stiliserar tanken kunde man kanske säga. Varje radväxling innebär en tankeväxling, olika slags rim skapar associationsmönster, som dessutom är vackra. Vart går vagnen? Från Gullmarsplan till Elysium, avstigande i de dödas stad, inga påstigande, från vår tid till forn tid och all tid. Det är dikt med anspråk, hög stämning, nuspråk i gnistrande stil.
"Bortom all tid och rum som lagts till rygga/ i dessa underjordiska stationer/ finns obebyggda hjärtan att bebygga;
genom infernos alla taxezoner/ ett mänskligt avstånd kvar att överbrygga/ med bristfälliga kommunikationer"
Först Magnus William-Olsson med Ingersonetterna, en stor sorgesång, och nu Malte Persson med Underjorden. Vad är det som händer i poesin? Är det romantikens återkomst, en reaktion mot splittring och relativism, en romantik också i vurmen för antika versmått? Jag vet inte, men oresonligt glad är jag över Malte Perssons storartade konstverk i denna anspråkslösa lilla volym med svart-rött omslag.