Magnus Lindberg ger sig inte

Knappast. Vi talar hela tiden om djup personlig integritet, aldrig några kompromisser eller ens början till någon inställsamhet här. Lindberg kommer med en ny platta med ungefär några års mellanrum. Man kan onekligen alltid lita på deras respektive innehåll: kantiga, skrovliga, personliga texter framförda av en sann outsider. Det är lätt att tycka om dem. Också. Magnus Lindberg är rätt mycket som en svensk Elliot Murphy eller Springsteen. Han ger sig - typ aldrig. Det har antytts att han ibland har ramlat in i olika typer av missbruk. Men han har, obetvingligen, alltid studsat sig tillbaka igen. Som ett slags evig Duracell-kanin. Hur som helst så gillar jag honom. Som man gillar en schysst gammal kompis. Och innehållet på hans senaste platta, Ett eget liv, är alldeles just så melodiskt kärvt, spetsigt och mångtydigt varierat som det alltid brukar ha för vana att vara. Och som man, sedan länge, har vant sig vid. Alltså: stickigt och fräscht. I lika stora proportioner. Tillsammans med Perssons Packs Öster om heden årets hittills bästa svenska platta (riktade till en fullvuxen publik). Bästa spår är Ingen ska få se mig när jag går (som handlar om självmord), Ett eget liv, Änglarna gråter och Jag har alltid en chans. De bär i väg tillräckligt långt.

Magnus Lindberg ger sig inte

Magnus Lindberg har egentligen aldrig gjort sig särskilt mycket till. Han har alltid haft för vana att gå sina egna vägar. Och de har väldigt sällan styrt honom till de kommersiella framgångarnas mera frekventa territorier men: Har han brytt sig?