Kanske väl tidigt för att svälja denna beska medicin, men omständigheterna var i övrigt ideala: jag hade mässlingen, och tragglade mig igenom Död på krita under 40 graders feber, ett sinnestillstånd som gjort för den store haveristens frenetiska stil.
Enligt antroposofins grundare Rudolf Steiner bidrar sjukdomar som mässlingen till individens andliga utveckling. I mitt fall blev det svårt att avgöra om det var sjukdomen eller Céline som var huvudsaklig orsak - men nog vecklades det ut. Redan på den här tiden närde jag författardrömmar, och Célines påverkan, framförallt vad gällde attityd, blev enorm. En attityd som inte varit till direkt gagn för karriären, kan tilläggas. Och Célines senast översatta bok, Från slott till slott, är ett bra exempel på varför.
Liksom i barndomsskildringen Död på Krita tar romanen avstamp i en nutid, i detta fall slutet på 50-talet, där författaren sitter och gnäller, om sin trängda ekonomi, om sitt otacksamma arbete som fattigläkare, om omvärldens svek, om författarkollegornas förräderi, och så vidare, och vidare, i en magsur harang i allt vidare cirklar, vilka så småningom omsluter minnena av "Siegmaringen", den "franska kolonin" i slutstridens Tyskland där landsförrädare och fascister samlats för att ömka sig själva och ljuga i varandra hopp.
Där Célines "nutida" beskrivningar av författarkollegor som Sartre framförallt präglas av hat, dryper dåtidsskildringen av avsmak och förakt. Ett förakt som dock i hög grad drabbar honom själv, vilket räddar Céline från att förfalla till ren rättshaverism. Han själv är inte mycket bättre, om än hans "olyckor" framställs som närmast världsunika i omfattning, "olyckor" som främst härrörde från det faktum att han före och under kriget gav tydligt uttryck för både judehat och förakt för hemlandet.
Hans rykte som "samarbetsman" skall dock varit överdrivet, och enligt Carl-Göran Ekerwalds biografi från 2003 gjorde han sig snart lika omöjlig hos de tyska ockupanterna som han tidigare gjort i varje sammanhang. En slags äreräddning av det moderna "Jag är inte rasist, jag hatar alla folkslag"- slaget, men det är för all del svårt att få Célines slöddriga anarkism och litterära stil att gå ihop med nazismens svullna patetik, socialt såväl som estetiskt.
Mer än något annat kan Céline beskrivas som "underklass", och som sådan är han lika reaktionär som vulgär, i fullständig avsaknad av elegant fransk esprit. Det var på så sätt han gjorde skandalsuccé med 30-talsromanerna Resa till nattens ände och Död på krita, genom att ta den bildade franskan och slänga den i rännstenen, vilket bildat en svårutrotad skola dit bland annat Henry Miller, Charles Bukowski och Sture Dahlström kan räknas.
Det bästa jämförelseexemplet jag kan komma på i vår svenska samtid är dock vissa pseudonyma skribenter på det lika välkända som avskydda nätforumet "flashback". Lika reaktionär, vulgär, inskränkt, hatisk, briljant och omöjlig i möblerade rum är Céline, på gott och ont.
I stort sett varje recension som skrivits om Céline har i olika grad avhandlat hans person, vilket sker med en nödvändighet bortom att "ta avstånd ifrån" eller "försvara" hans antisemitism och landsförräderi. I fallet Céline är författarskap och person närmast omöjliga att skilja åt; hans utpräglade stil är lika personlig som en individs röst, lukt eller rörelsemönster, och han skriver ständigt om sig själv i ett tonläge lika ultrasubjektivt som en bitter fylleharang.
Denna stil ägnade han sitt författarskap att renodla, en "inveckling" till skillnad från mer pretentiösa författares "utvecklande" förnyelse. Detta är dock inget entydigt positivt, och i likhet med band som Motörhead eller Ramones infinner sig snart en uttjatad mättnadskänsla.
Från slott till slott är betydligt mera renodlad och stilren än mästerverket Död på Krita, vilket alltså inte är till verkets fördel.
Faktum är att jag under läsning tidvis påmindes om min numera avlidne farfar, en bitter gammal kommunist från Jokkmokk som kunde ringa lite när som helst för att redogöra för den senaste tidens oförätter och elände, med den välsignade skillnaden att jag kan slå ihop boken när jag vill.
Ändå gör jag inte det, vilket säger någonting om det rent hypnotiska i Célines rasande framställning. För att inte tala om det faktum att jag fem minuter efter avslut knappt kan referera till bokens innehåll överhuvudtaget, medan jag bär med mig stämningen i dagar. På så sätt liknar verket en dröm, lika undflyende och präglande, men vid en närmare anblick handlar det snarare om att Céline har lyckats fånga vardagstankens vilda flykt över associationers stock och sten, den inre monologen stenograferad utan minsta skam eller hänsyn.
Att detta håller sin fräschör i dagens pseudo-utlämnande dokulandskap är mycket talande för Célines verkshöjd, även när han inte når sin absoluta topp.