Man hukar sig när Virgina Woolf brakar loss

Det ska vara osannolikt väl motiverat för att legitimera en sådan maratonspeltid. Och - hur ofta är det egentligen det? (Nästan aldrig, om nu någon sorts sanning ska harklas och framföras). Men: i Kia Berglunds uppsättning av Vem är rädd för Virginia Woolf? (och nu talar vi om den fullständiga, kompletta och befriade från alla strykningar versionen och om ingenting annat; Mike Nichols grundligt klassiska filmadaption från 1966 med Richard Burton, Elizabeth Taylor; huvudrolls-Oscars-vinnare, George Segal och Sandy Dennis; birolls-Oscars-vinnare, är två timmar och nio minuter lång - exakt) uppnår vi - faktiskt - det där alldeles ovanliga tillståndet av att det inte alls känns för långt och att man glömmer bort att man har en klocka på armen som man kan titta på. Och hur ofta inträffar något sånt? På Norrbottensteatern eller någon annanstans? Upplys mig mycket gärna! Det är fyra mycket små människor som rör sig omkring i Youlian Tabakovs närmast grotest stora scenerier, nogsamt undvikande att komma i alltför demonstrativ närkontakt med den blaffiga soffa och de stolar som det nästan krävs en stege för att de ska komma upp på. Avsikten är väl just att att handgripligen visa på hur mänskligt små kvartetten George - Martha - den förnamnslösa Honey (älskling) - och Nick är. Men effekten blir också den sortens förvrängda perspektiv som förekom i de tyska filmer som gjordes, av bland annat Robert Wiene på 1910-talet, och som kallades för expressionistiska. Och osökt kommer jag även att tänka på den jättespark som Staffan Westerberg använde i Huvvaligen - att man ids!, för länge sedan, och som möjligen fortfarande finns kvar i teaterns rekvisitaförråd. Det är nästan så att man känner den instängda doften i det utstuderat brunmurriga sceneriet. Allting i pjäsen är förresten konsekvent brunt, med försiktiga undantag hos kläderna på några av de medverkande. Vi bjuds kollektivt in till en lördagskväll tillsammans med det av allehanda spritsorter grundligt marinerade medelålders paret Martha och George; hon är dotter till det lilla universitetets rektor och han är, förutom hennes regelbundet förolämpade make, även verksam vid den historiska fakulteten och för länge sedan i avsaknad av alla ambitioner. Ett yngre par anländer också till den nattliga sittningen. Nick, karriäriststreber i biologi och hans helt inoffensiva men väldigt kräkningsbenägna Barbie-docka till hustru, Honey. Under den kommande natten och på den aldrig särskilt spikraka vägen till gryningen ska sedan floder med whisky (men vad är det för fasoner att bara tillhandahålla bilhandlardricka som Ballantines? Universitetet ligger ju i New England och där dricker man rätt säkert vilken sorts bourbon som helst!), schnapps och konjak konsumeras, allt bittrare kommentarer om allt som paren känner det angeläget att ventilera utslungas och konfrontationer, av allehanda slag, äga rum. Lars Norén hade aldrig kunnat skriva ens en rad i sin dramatik utan Edward Albees pjäs (han satte ju för övrigt också upp den, med äkta paret Jan Malmsjö och Marie Göranzon härom året) som instruktions- och inspirationsmanual. Men det är aldrig (och sannerligen inte i Kia Berglunds frätande version) enbart fråga om mekaniskt gräl enbart. Martha och George håller nämligen i gång en privat form av sällskapslekar. På åtminstone verbal liv och död. Den här gången får också Nick och Honey, beroende på ett ord för mycket från Martha, vara med. Resultatet blir av den sorten som det man kommer ihåg av det - ska man aldrig glömma. Efter några inledande försiktiga verbaljabbar i första akten skärps läget gradvis och till sist har man all anledning att instinktivt parera och sitta och huka sig i bänkraderna, när livslögnen som levnadsregel och de allra ursprungligaste scenerna ur ett äktenskap briserar på Norrbottensteaterns scen 2. Allt drivs skickligt mot ett obönhörligt crescendo. Och krackelerar därefter. Konsekvent. Men även mänskligt gripande. Bland alla ruinerna. Om de medverkande i detta drama, som jag föreslog att Norrbottensteatern skulle spela redan för bortåt 15 år sedan och då med Lars Lindström och Maggan Gudmundsson som George och Martha, kan det sägas att Catherine Parment firar vissa sannskyldiga triumfer som den av sprit upplösta, obarmhärtigt åldrande Baby Doll-vulgo slampan Martha och att Erik Kiviniemi är kyligt korrekt i kavajkostym (man är så van vid Richard Burtons cardigan att man saknar den) samt full av instängda känslor, förorätter och anklagelser som den förmente toffeln George. Kiviniemi avslutar i och med denna beundransvärda insats, så vitt jag förstår, sin gärning på Norrbottensteatern. Åtminstone som anställd. Men de jag främst fylls av beundran för är Jennie Silfverhjelm och Martin Sundbom, som Honey och Nick. Deras roller är i denna fullständiga version betydligt expanderade och deras privata helvete skärs upp och blottläggs med kirurgiskt precisa snitt, samt expedieras med hotfullt alarmerande spel av de extremt närvarande Silfverhjelm och Sundbom. I Norrbottensteaterns hedervärda exposé av tung amerikansk dramatik från det förra seklet har nu framförts Arthur Millers En handelsresandes död samt, i en uppsättning av Teaterhögskolan, Tennessee Williams Linje Lusta. Och nu denna Vem är rädd för Virginia Woolf? Som man alltså har all anledning att huka sig inför. Någon kanske undrar över titeln och förklaringen till den är en variation på den gamla Disney-sången Who's Afraid of the Big Bad Wolf? (Ingen rädder för vargen här), här med den engelska författarinnan Virginia Woolfs namn instoppat. Nästa gång kan ju teatern lämpligen ägna sig åt Eugene O'Neills naturalist-klassiker Si, iskarlen kommer (The Iceman Cometh). Den brukar klockas vid cirka fem timmar och tre pauser bör nog rymmas i den. Vid ett samtal med skådespelaren Krister Henriksson för några år sedan kom den upp och han visade klart intresse så ... slå honom en signal! Och vid två tillfällen har jag besökt Montauk, på Long Island utanför New York, där Edward Albee bor. Men aldrig tagit mig för att knacka på hans dörr och undra om han också, fortfarande och rent metaforiskt, är rädd för Virginia Woolf? 46 år sedan premiären nu och Albee blir 80 nästa gång, vilket är den 12 mars. Norrbottensteatern i Sverige ber hjärtligen att få gratulera, genom denna sin kraftfullt sinnliga uppsättning av hans mest bekanta pjäs!