Man ska smaka på allt, vem har inte hört det? Eller hört sig själv mana sina barn? Ja, hur går det med att få våra barn att smaka på allt, lära sig tycka om, följa matpyramiden med sex-åtta skivor bröd om dagen? Det finns 5:2-dieten, paleokost... Nej, jag orkar inte, är faktiskt inte intresserad, alls.
Vad det handlar om för mej är att känna av migsjälv, min kropp och tillföra det som ger energi. Liv, och inte tvärtom.
Jag kommer från en tradition där sås, potatismos och soppa inte kommer i pulverform. Allt användes, pytt i panna kom inte i en påse från frysdisken, utan stektes upp av blandade småskurna rester från tidigare middagar. Jag kommer ihåg när jag handlade på Konsum med mamma, hon köpte laxrens, alltså huvudet och benen efter att fisken blivit filead. Hemma skrapade mamma fiskrenset och gjorde laxlåda. Överbliven kokt potatis blev kroppkakor. Spagetti har jag aldrig ätit som barn för det “är inte mat”.
Kommer också ihåg min mamma som stod på knä på golvet med hushållspapper och en hammare. Det var bullbak på gång och kardemumman, som bara gick att få hel, skulle malas. Nog är det ju ganska fantastiskt om man tar sig tid att tänka på att inte alltför länge sedan, för mig endast en generation bort, så upplevde vi den första bananen. Skalet var alldeles svart från den långa transporten. Min mormor öppnade golvluckan i köket till jordskafferiet och bjöd på filbunke med halstrad saltströmming och nykärnat smör. Jag kommer ihåg att jag lekte med filbunkegelén innan den vispades slät, och att smöret hade saltflagor på toppen. Då verkade det verkligen avlägset med kokt potatis på burk, djupfrysta plättar och plastförpackade avokadohalvor (för den som inte orkar dela avokadon själv).
Jag kommer också alltför väl ihåg hur inget i maten tilltalade mig. Det enda jag riktigt tyckte om var mormors veteskorpor, doppade i vatten och rivna morötter. Halstrad sik var också gott. Många middagar blev det, tuggandes på en till synes evighetsköttbit som bara blev torrare och torrare i munnen. Sallad till maten var ett nytt påfund, min mamma strimlade torr kinakål i en skål för det gröna på bordet. Jag satt ofta lidande vid middagsbordet eftersom det bara var att äta upp från tallriken. Jag levde nog faktiskt på Oboy stora delar av min uppväxt, varför vet jag inte. Men, det blev ju något slags folk av mig också.
Den torra köttbiten har sedan länge bytts ut mot en saftig och välkryddad bit tempeh (fermenterade sojabönor). Matlagning, riktig matlagning, från scratch, är precis som trädgårdarbete, en slags meditation. I Idag äter jag samma sak nästan varje dag, med undantag för när jag är ute och reser och jag njuter av det.
Jag föredrar även fortfarande en väldigt enkel diet, dock med helt andra huvudingredienser. Med favoriten, en stor skål chiapudding som start på dagen, står jag mej bra tills min dagliga sallad (i dagsläget bestående av salladsblad, avokado, groddade pumpakärnor och stjälkselleri). Chiafrön går nu att få tag på i vilken matvaruaffär som helst. De innehåller stora mängder protein, mineraler och kalcium, en matsked chiafrön innehåller mer kalcium än en deciliter mjölk. De innehåller också omega 3, två teskedar ger mer omega 3 än en bit lax. Vi kan i princip strö dessa frön över hela matpyramiden. Men först och viktigast, de smakar underbart och jag mår så bra, du med om du testar!
Här kommer mitt recept på chiapudding:
Blanda chiafrön med valfri vätska i en burk, 1/2 dl till 3-4 dl beroende på hur tjock du föredrar puddingen.
Jag använder mandel-, hampa-, kokos- eller havremjölk. Rör om många gånger de första tio minuterna, då fröna har en tendens att klumpa sig på botten till en hård kaka. Ställ sedan i kylen över natten.
På morgonen:
Nu till det roliga. Blanda allt du tycker om i puddingen! Jag blandar i banan, hallon, blåbär, jordgubbar, kokossmör och lite havre. Ibland tillsätter jag en skvätt yoghurt (vegan) för snälla bakterier och god smak. Testa även med kakao, nötter, torkad frukt och olika superfoodpulver.
Jag lovar att efter bara några dagar så känner du att kroppen säger tack!