Mängder av raffinerad rock ’n’ roll

Jag skulle inte satsa så många kronor på att det förekom någon mängd med dystra surpuppor på Fiskekyrkan i lördags kväll. Den musik som salufördes där i ett antal timmar var av den sorten som det bara var omöjligt att bli på annat än bra humör till. En rock ’n’ roll och rockabilly-kväll av närmast maximal attraktionskraft och uttrycksfullhet. Till sist var det i princip tjocksmockfullt på dansgolvet och (tammesatiken!) jag såg ingenting annat än jätteglada människor (i väldigt varierande åldrar) från mitt rullstolsperspektiv (till sist var det så många som, godmodigt men likafullt, snubblade över mitt utsträckta titanben att jag helt enkelt plockade av mig det. Ett enkelt partytrick, dock så gott som något). Först upp på scenen var Sun Cats, med ende originalmedlemmen Christer Dahlbäck (även kvällens arrangör) med sin gitarr och med gott rebelltrotsigt schvung i rösten. Den här kvällen var de i sitt esse och fram dundrade Shake, Rattle and Roll, Good Rockin’ Tonight, Flying Saucers Rock ’n’ Roll och inte minst också ett tufft instrumentalt surf-medley, administrerat av den finske gitarristen och slap-basisten, innehållande Pipeline (från Ventures), Theme From Batman, Misirlou (från Dick Dale och även känd från filmen Pulp Fiction) samt präglat av en hårdtaggad och avgrundsdjupt genuin spelglädje. Därefter dags för Johnny and The Roccos; ett antal välvilliga veteran-rock ’n’ rollers från Skottland, samt trummisen Thomas Rydén från Luleå (han höll även järnkoll på stockarna i Sun Cats), som vet hur man bänder fram en trovärdig cover-repertoar. Innehållande ess som Folsom Prison Blues, Jeanie, Jeanie, Jeanie, en urjävla bra instrumental Ghost Riders In The Sky. Med många flera. Publiken jubelvrålade. Unisont. Och när klockan var en bit bortom midnatt steg kvällens bägge huvudakter fram: sångaren Robert Gordon, from the USA och den engelske gitarristen el extraordinaire Chris Spedding, som fyllde 65 och blev officiell folkpensionär för bara några veckor sedan. De här männen har onekligen varit i länet några gånger tidigare; i Luleå samt på Brännaberget i Överkalix. Och man kan definitivt säga att de varit "Around the Block" ett antal varv, i sina liv och hittillsvarande karriärer. Chris Spedding var en gång (efter Mick Taylor)
erbjuden att provspela för Rolling Stones. Men han valde (rätt eller fel?) att turnera med Roy Harper i stället. Och då blev det Ron Wood i Stones. Och de musiker han spelat med är faktiskt för många att ens börja räkna upp. Han är fortfarande en excellent muskulös gitarrist och Robert Gordon hade för sin del fått ett par illavarslande (resultatet av ett rånförsök i Spanish Harlem, New York) men tunga ärr i ansiktet. Och var, helt enkelt, så mycket rock ’n’ roll man bara kunde begära. De ångade fram masugnsheta versioner av Jack Scotts The Way I Walk, Elvis-låten A Mess of Blues (av likaledes rullstolsburne Doc Pomus!), Fire (som Bruce Springsteen gav till Gordon), Leroy Van Dykes obönhörliga Walk On By, Speddings egen gitarrorgie Guitar Jamboree och ett gäng andra, absolut legitima, klassiker. Det skulle inte förvåna om det ryker om scen- och dansgolvet på Fiskekyrkan fortfarande.Ingenting annat än ett distinkt vrålande ROCK & ROLL behöver tilläggas. Exakt en sån kväll var det.

Mängder av raffinerad rock ’n’ roll

Rolf Nilsén har varit på rock 'n' roll och rockabilly-kväll på Fiskekyrkan och är riktigt nöjd med utbudet och spelningarna. Betyget i överlag blir 4 av 5.