Men nå, hur lyssnar man på sådan här nyskriven musik, som för någon lekman kan uppfattas som man spelar alla toner på en gång samtidigt?
För mig ligger koden i att inte försöka förstå musiken intellektuellt, utan att uppleva den. Min tanke är att all musik är någon aspekt av mänsklig upplevelse satta i toner, och eftersom vi alla är mänskliga, har vi alla möjlighet att uppskatta musiken om vi bara hittar rätt utgångspunkt.
Jag tänker att den nyskrivna musiken kan beskriva texturer, alltså hur ytor kan vara; glansiga, hårda, skrovliga. Med denna nyckel upptäcker jag skillnader och temperament mellan de olika tonsättarna. Fausto Romitella har i sitt verk Nell?alto dei giorni immobili i mina öron skapat ett stycke granit som långsamt skiftar i olika skrovligheter, medan David Felder för mig tonmålar glasartade ytor. Genom detta sätt att lyssna uppskattar jag ensemblen som under Petter Sundkvists varsamma hand låter de komplexa musikaliska strukturerna bilda vackra helheter, där detaljerna underordnar sig större strukturer. Bara i Anders Hultqvists Light Winter Light upplever jag stundtals ljud som sticker i öronen, och här har jag svårt att hitta en inre bild som håller. Det stycke som gör starkast intryck på mig är titelspåret The Age of Wire and Light av Rolf Wallin. Musiken skapar bilder hos mig av fladdrande löv som blänker av gult och vitt, en stark och vacker upplevelse.
Mitt prat om texturer är naturligtvis inget facit, utan poängen är att alla kan hitta sitt eget sätt att lyssna och uppleva musiken. Det talas i häftet om att dagens samhälle med sträng- och kaosteori, informationsteknologi och rymdfärder kräver en ny sorts musik, den som finns på skivan. Kan så vara, men musiken blir inte bra bara för att den är komplex. Den blir också bra om den kan ge en upplevelse, och en upplevelse har mycket lite med strängteori att göra. Den har med mänsklighet att göra och den finns i oss alla.