Maria Schneider gästade Kulturens hus tillsammans med Norrbotten Big Band för en fjärde kollaborationsspelning. Denna spelning var inte bara starten på Maria Schneiders och NBB:s Norden-turné, utan också den första av sex spelningar som prenumeranter av Kulturens hus abonnemangsspelningar.
Marias album från 2004, Concert in the garden, vann en grammis för bästa storbandsjazz-ensemble. Efter den vinsten gick Maria till att släppa ytterligare en skiva som finansierades helt utav så kallas crowdfunding, vilket betyder att hon tog emot donationer från publiken för att skapa skivan. Resultatet av denna insamling blev hennes platta Sky blue, som lanserades 2007.
Spelningen var uppdelad i två delar. Den första delen innehöll till en stor del stycken från hennes platta Concert in the Garden. Under spelningens andra halva fick vi höra två stycken som aldrig tidigare har framförts av någon annan än Maria Schneider och hennes egna band. Spelningen avslutades av Cerulean skies från skivan Sky blue, som inspirerats av Marias intresse för fåglar.
Norrbotten Big Band lyckas som vanligt att imponera. Men denna gång kändes det som att de levererade något extra. Med stor sannolikhet är det Maria Schneider som har varit generös med energi till samtliga medverkande. Denna energi var välkomnande, då NBB kan ha en tendens att vara lite sömnpilleraktiga.
Inledningsvis kändes Marias kompositioner väldigt melankoliska och av det lugnare slaget, men det ändrades väldigt markant då Bengt Stark fick röja rejält på sina trummor. Till en början kändes dessa rockiga trummor aningen malplacerade, men de lyckades ändå liva upp stämningen.
Som vanligt levererade Håkan Broström och Dan Johansson riktigt bra solon på saxofon respektive trumpet. Dan Johansson fick, för övrigt, lysa extra starkt då spelningens extranummer innehöll ett riktigt stabilt solo som Dan fick framföra på flygelhorn.
Med Marias bakgrund med att arrangera jazz till storband och Norrbotten Big Bands tidigare bravader så var det rätt uppenbart att detta skulle bli en bra spelning. Dock var det inte lika självklart hur bra. Vissa delar av spelningen var så pass bra att jag fick gåshud, till exempel introt till Thompson fields som framfördes exemplariskt av, bland andra, Lisa Eriksson på dragspel. Sedan när stycken som Nimbus framfördes så blev det bara en intensiv kakofoni. Maria Schneider beskrev Cerulean skies som en resa. Jag skulle vilja beskriva hela spelningen som en resa. Varierad och intressant, men också jobbig och stundtals tråkig.