Musik
En sak är säker: Arja Saijonmaa är fortfarande, om än folkkär, något av en udda fågel i vårt musikliv. Ordet ”lagom” existerar liksom inte i hennes vokabulär. Jag antar att man får gå tillbaka till Zarah Leander för att hitta en inom populärmusiken verksam kvinnlig artist med samma dramatiska utspel. Dock utan Leanders tvivelaktiga politiska kopplingar, bör understrykas. Tvärtom har ju Saijonmaa mer än en gång stått upp mot förtryck och diktaturer och söndagskvällens konsertprogram minner om hennes betydelse som popularisator av musik från inte minst Grekland och Latinamerika. För populär, det är hon. När Arja Saijonmaa, iförd gnistrande orange dräkt och förträffligt ackompanjerad av Petri Somer på piano och Mikko Helenius på dragspel och bandoneon energiskt virvlar runt på scenen och låter sin omisskännliga stämma ljuda i en kavalkad av så kallade gamla godingar är trivselfaktorn märkbart hög i den välfyllda Lilla Salen.
Saijonmaa växlar mellan svenska och finska i mellansnacket och ironiserar friskt över myter och fördomar kring vårt östra grannland. Ena stunden ger hon en - i dagsläget nyttig- påminnelse om hur finländarna för blott några decennier sedan i Sverige ännu betraktades med misstänksamhet och mest förknippades med knivar, sprit och moltigande butterhet, för att i nästa stund skämtsamt ondgöra sig kring svårigheterna med att ur Evert Taubes rika produktion lyckas vaska fram sånger tillräckligt mollstämda för att duga åt en dysterhetsälskande finne. Hennes val faller på den underbara Minnet och tystnaden, tillkommen under Taubes sista levnadsår och en av kvällens odiskutabla höjdpunkter.
Som en av den finska tangons tillskyndare tar hon oss också med till ”tangons urland” Argentina där vi serveras en av tangomästaren Carlos Gardels mästerverk, varpå vi förflyttar oss till Grekland och – såklart – Mikis Theodorakis. En sång om frihet är fortfarande en av de vackraste och mest upplyftande sångerna i Arja Saijonmaas repertoar, och sångerskan lyfter i mellansnacket fram Lars Forssell, Bo Setterlind och andra duktiga översättare som klätt Theodorakis’ sånger i synnerligen poetisk svensk språkdräkt.
Så rullar det på, utan större överraskningar men genomgående snyggt och proffsigt genomfört. Ska jag prompt hitta något att gnälla på blir det i så fall på den rejält tilltagna takbelysning som effektivt sabbade atmosfären i flera låtar. Skärpning! En värmande tolkning av Tove Janssons Höstvisa känns som en fin, om än något förutsägbar, avrundning på kvällen, varpå det blivit dags för det ofrånkomliga - och än mer förutsägbara - extranumret. Ni vet självklart vilket jag åsyftar. Men okej då. Violeta Parras Jag vill tacka livet må vara hur söndertjatad som helst. Det är fortfarande en smärtsamt vacker sång. Tack.